när vi två blir en

ibland känner jag att det var enklare förr. jobbigare men enklare. för då visste jag vem jag var och vad jag ville. nu kan jag ibland känna mig som i någon sorts identiteskris. för jag vet inte vad jag vill och vem jag är i den här kroppen. för jag velar och ändrar mig, hela tiden. bestämmer mig för än det ena, än det andra, hela tiden.

förut, (såklart det egentligen inte var bättre men...) så var det glasklart: jag ville vara smal, jag ville gå ner i vikt, jag ville absolut inte gå upp i vikt, inte till något pris som helst (t.ex. att gå ut och äta med vänner). jag ville undvika onyttig mat, fika osv. jag ville träna så mycket som möjligt, typ med bara som mål att inte lägga på mig något fett.
tragiskt - javisst.  men: jag strävade bara åt ett håll. och hade då kraft att motivera mig.

nu känner jag mig så splittrad. osäker. ambivalent. falsk. odiciplinerad.
för ena stunden vill jag verkligen bli helt fri och frisk och normal och strunta i allt: hoppa över träning om jag känner för det. inte träna hårdare än att jag tycker det är kul. vila mera så jag orkar mera. göra det jag har lust med när jag har lust med det. inte följa något slaviskt träningsschema.... så då gör jag så. med resultatet att jag inte alls är lika vältränad. har dålig kondis och klarar inte att springa lika långt/snabbt som förut. och man känner sig därmed otränad och dålig.
och vill träna hårdare.... och samtidigt inte tillbaka till den tiden där man pressade sig själv så att jag kunde gråta innan jag skulle iväg på ett pass för jag var så trött och ville inte, men jag "måste" ju.

samma med maten.
ibland vill jag skita i alla tankar på nyttigt/onyttigt. vill unna mig att äta allt det där jag aldrig gjorde. vill vara som andra som äter glass på sommaren, godis på helgen. som kan ta en pizza ute eller dricka ett glas vin. som kan fika med kompisar - flera dagar i veckan.
samtidigt som jag kan drabbas av ett sådant självförakt när jag ser vad som händer med min kropp. hur alla jeans sitter så tajt. hur jag som alltid kännt mig rak plötsligt blivit kurvig. när vågen visar på så många fler kilon än vad som var min "drömvikt". när jag upptäcker gropar i låren och en valk på magen som aldrig funnits där tidigare. när jag ser att jag fått en rumpa. är det verkligen jag? jag kan inte identifiera mig med det. men kanske att jag måste lära mig?

och då blir jag sådär osäker. velig. splittrad. för ena stunden bestämmer jag mig för att det är värt det. att all den frihet jag nu upplever, allt det fysiska välmåendet (att inte frysa, inte vara trött, inte vara nedstämd osv) är värt det. att den avslappnande hållningen till mat, till vad man äter och när man äter, gör mig fri från ångest. att det är värt det eftersom det gör mig mer social och jag vågar äta ute med vänner, vågar gå på fester/kalas, vågar äta ordentligt efter träning, vågar njuta av godis och efterätter. gör det enklare att leva.
i nästa stund bestämmer jag mig för att nu får det vara skärpning. för mitt eget bästa. för att jag inte trivs i den kroppen som blivit min. för att jag inte kan se min kropp i spegeln och känna att det där är jag och det är jag stolt över. för att det inte känns som jag att vara kurvig istället för rak. för att jag känner mig rädd när det känns som jag skulle kunna äta hur mycket som helst utan att hejda mig.

och att ena stunde tillåta sig. äta. och i nästa stund ångra sig. bli hård mot sig själv. det tär. för jag känner mig så sjukt odiciplinerad. som att jag inte kan bestäma mig för någonting. som att jag har världens dåligaste karaktär. som att jag inte kan säga nej. som att jag inte kan avstå.

idag var en sådan där dag när prestationsångesten anföll. när det känns som att jag blir handlingsförlamad för jag kan ju ingenting. orkar inte träffa någon. ingen inspiration att blogga. orkar inte ta tag i saker. en sån där dag när det känns svårt att andas innan jag går till träningen, för att jag är rädd att inte kunna prestera något som jag känner mig nöjd med. som att jag inte kan andas innan jag kliver upp på löpbandet, för jag vet att jag inte kan prestera något att vara stolt över längre.

MEN
jag älskar att gå till jobbet.
där har jag en roll som inte har något tungsint över sig. där har jag en roll där jag inte ska prestera något med min kropp. där uppfylls sociala behov. där kan man ha sköna, stora sjukhuskläder på sig som inte visar något av formerna som jag hatar. där är jag uppskattad för något annat: hur jag är. gentemot arbetskamrater och patienter.att jag är helt ok, uppfattas helt ok. att man gör nytta och är människor till glädje istället för att alltid föra folk besvikna.
det är inget fejk över min gladhet på jobbet. för jag är alltid glad här. mitt jobb har liksom aldrig varit sammankopplat med något som har med ätstörningar att göra.
(förutom att jag hatar när det serveras fika och godis. för jag kan inte säga nej. för jag vill vara som andra. )

det här blev mer som ett långt dagboksinlägg, ett terapisamtal för mig själv för att komma i ordning och reda ut mina tankar. mina humörsvägningar. jag delar ändå med mig. för att någon som kanske känner/har känt något likande kan finna tröst och hopp. för att visa på ärligheten. på ett o-glammigt liv. på att man kan ha mycket tankar även om man är tjugotre, ung, blond, gullig och snäll, alltid trevlig, alltid glad. utåt.

fast egentligen kanske jag borde gå i terapi på riktigt. eller prata med någon vän eller så. börja dejta en psykolog kanske? istället för detta ständiga privat-psykolgoandet av mig själv. säg till när ni får nog! :)

kärlek! /ia.