här släpper oron, allt vårt självförakt. vår rädsla för varandra mist sin makt.

-
På mitt kylskåp sitter en lapp (jag älskar att ha viktiga visdomar och tips om livet på kylskåpet!) där det står: Jag måste vilja bli frisk & må bra! – Det är värt det.

Och jag tror det ligger något sjukt viktigt i det där. Om man ska lämna ett dåligt mående, en psykisk sjukdom, ångest, självdestruktivitet osv, så måste man ha en äkta vilja att bli frisk. Och då kan man inte ha kvar känslan av att ens identitet ligger i sjukdomen, att man är det sjuka.

Jag tror jag var sån. Samtidigt som jag å ena sidan ville bli frisk, slippa ångesten, så tänkte jag: Vem vore jag om jag inte var sjuk? – det är det enda jag är. Min kropp är det enda jag är.
Farligt! För man vågar inte riktigt släppa taget. Man vill vara sjuk. Man vill vara ömklig, liten, ett offer, bli tyckt synd om. För man vet inget annat. Vet inte vem man skulle vara som frisk, stark och glad. Man tror att det man drömmer om allra mest är en famn att gråta ut i. Man vill vara ledsen – så att man kan bli tröstad. Att vara sjuk blir också ett sätt att slippa ifrån ansvaret för sitt eget liv. Ansvaret för hur man behandlar sina medmänniskor. Jag vill be ett uppriktigt förlåt till dem jag sårat, prioriterat bort, pågrund av min sjukdom. Kanske först och främst till min familj. Som fått stå ut med mitt nästintill ständigt dåliga humör. Min aggression. Min ledsenhet. Min livsleda.

För att kunna bli frisk kan man inte ha sin identitet i att vara sjuk. Jag började provsmaka på hur det var att må bra, på att vara konstigt glad bara sådär över ingenting. Jag provade att inte vara rädd för sociala sammanhang, även om det innebar mat och fika. Provade att lägga mindre fokus på mat. Och jag märkte: Det var värt det! Det var så roligt att vara glad! Det var så skönt att skratta! Man mådde bra av att vara lycklig! Det var inte farligt att låta bli att vara ledsen och sur och bitter jämt. Jag var någon ändå. Det fanns något ändå. Något mycket mer underbart. Något häftigt. Det var inte läskigt och hemskt att sluta tänka på sig själv, att sluta tycka synd om sig själv. Det var fantastiskt!

Och jag drömmer inte längre om att alla ska tycka det är synd om stackars lilla mig som är så sjuk och olycklig. Jag drömmer om att få sprida glädje och hopp. Jag drömmer om att jag ska tänka allt mindre på mig själv och allt mer på andra.
Ja att sluta bry mig så förbannat mycket om mig själv – hur jag ter mig i andras ögon – det är banne mig bland det bästa jag gjort.
Och vet ni vad, det är inte ett endaste dugg synd om mig – och det gör mig absolut ingenting!!

JAG ÄLSKAR LIVET OCH ATT FÅ LEVA ETT RIKTIGT LIV. Så var det sagt.

Kärlek!
/ia.