Ha! Det snöar, vad lycklig jag blir! :)

-
(obs rubriken har inget med inlägget att göra :) )
I den här höstens process, där jag knappt vet själv när, varför och hur det hände, men där jag gått från ganska sjuk till ganska frisk så vill jag nämna en viktig grej som jag tror varit en del av det hela:

Trygghet och socialt umgänge i vardagen.

Hur menar jag då? Jo, att även om det t.ex. är jättekul att vara ute på praktik så är det en ständig anspänning, man vill prestera, visa att man kan, man vill lära sig så mycket som möjligt. Och hela tiden tankarna ”snart ska jag klara av det här själv, snart borde jag kunna allt, snart är jag legitimerad sjuksköterska med en massa ansvar som det känns som jag inte kommer klara av….”. Och också anspänningen med att hela tiden träffa nytt folk, ny personal som man helst vill visa upp sina bra sidor, och sin ev. kunnighet, för att de inte ska tycka man är helt dum i huvudet… Så: praktik, jättekul, jättebra, jättespännande, men ändå en anspänning. Och det är oregelbundna arbetstider, kan bli dåligt med sömn osv.

Att vara hemma och plugga är lite tvärtom. Ganska skönt, men i längden väldigt långtråkigt, osocialt och oinspirerande…
Så det jag skulle komma till: De senaste 8 veckorna har jag skrivit C-uppsats. Och varje dag gått till skolan, 08-15 ca, måndag till fredag. Hur skönt som helst med regelbundenhet! Och varje dag: helt lagomt med socialt umgänge. Man träffar en annan människa varje dag, får prata av sig lite (även om vi varit riktigt duktiga med disciplinen tycker jag). Allt negativt man hört innan om hur det är att skriva c-uppsats kan ta och flyga sin kos för jag tyckte det var helt över förväntan kul. För när denna andra människa dessutom var Hanna, som det dels gick utmärkt bra att samarbeta med, där vi väldigt ofta kom på oss själva med att tänka sjukt lika, skriva lika osv osv, och dessutom är en person som jag räknar som en av mina värdefullaste vänner på utsidan av skolan också, så var det ju en ren fröjd! (okej, ibland var det segt att leta artiklar och skit, men men, det får man ta…).
Och dessutom: vet att jag förut skrivit om det att jag aldrig har gått i samma klass eller haft så många kristna vänner, så att varje dag i åtta veckor få uppleva detta (som kanske varit självklart i andra kristna människors liv) har varit något som jag räknat som en riktigt fin förmån. Att kunna prata om alla delar av sitt liv, är grymt bra. Att umgås med någon som är lite insatt i min ätstörningsproblematik och mitt liv, så man kan säga ”nej tack, jag kan inte hänga med och fika idag för jag känner inte att jag pallar det just nu” istället för att behöva hitta på undanflykter och ljuga, det är läkande.

Ja… att varje dag känna att man kan vara helt sig själv, varje dag vara trygg, varje dag få umgås med någon man tycker om… det har varit en viktig del i denna höstens häftiga förvandling. Så tack tack Hanna för den fina vän du är. Och tack tack Gud för att du sänt dessa människor i min väg, att jag hamnade i en ny underbar klass som jag trivs så bra i, att det inte blev nått av med Hannas flytt så vi slapp skriva uppsatsen över distans… Tacksamhet var ordet för denna period!

Och imorn börjar ny praktikperiod…. Men ny nervositet och anspänning. Speciellt eftersom det är sista praktiken, och den praktiska slutexaminationen ska genomföras, sista chansen att vara student och kunna lita till att någon annan har all koll. MEN, det ska nog gå bra. Det ska bli spännande och kul. Och framförallt: jag har lärt mig att mitt värde ligger i den jag är, att jag är skapad som Guds underbara barn, och mitt värde är inte i det jag presterar. Ett amen på den.


Enda bilden jag hittade var från vår cykelutflykt runt Runn i somras. Roligt, och kanske ännu roligare om vi (ni!, haha) har bättre cyklar nästa gång ;)


Jessica & Hanna, fina vänner jag fått förmånen att gå i samma klass som och umgås massa med denna häftiga höst..

puss och hej, kärlek!
/ia.