awesome and fabulous

det känns lite som om att bara för att jag säger att jag bestämt mig för att bli helt 100% frisk, så är det någon, däruppe?, som på en gång UTMANAR mig. menar du verkligen vad du säger? vill du verkligen? eller vill du hänga kvar vid din gamla bästa vän ätstörningen?

denna helg har jag satts på prov.
och jag har klarat provet. NEJ till ångest-tankar varje gång de kryper på. bestämmer mig: Nej!

i fredags när jag ätit det jag ansåg vara min mat för dagen så vart det alltså pizzabjudning på ungdomssamlingen. jag åt. som alla andra. för att det var gott.
på jobbet på kvällen fanns det nått fika/bakverk. ska du ha en bit? jag åt. för att inte begränsa mig själv.

i lördags var tanken: promenera massa.
johanna frågade om jag skulle med ut och äta.
det blev inte så mycket promenad. men däremot hamburgare, och fet sås. (dock inga strips, bläääää för potatis-mat!)
sex chokladbitar till kvällskaffet för att det var lördag och jag var sugen.

idag var tanken: morgonprommenad (min morgon kl 15.00 alltså) samt träningseftermiddag.
blev bjuden på söndagsmiddag hem till H & A. hur göra? enligt min planerade dag, eller det jag egentligen vill och bestämt mig för: kunna vara spontan samt umgås så mycket som möjligt med vänner.
förut fick jag alltid ångest av att frångå mina uppstrukturerade planer.
nu: jag valde rätt.
var spontan. åt söndagsmiddag (och nej, jag tänker inte begränsa mig med sådan tankar som: jag kan äta lite. strunta i efterätten. nä för sjutton, ska det vara friskt ska det vara friskt på riktigt: jag tar om av efterätten, som alla anda, för att det är så himla gott bara helt enkelt. )

förresten, tack för inbjudan herr och fru Grumsén, sånt där betyder kanske mer än nån kan ana för mig.


för att detta ska funka måste jag acceptera vissa grejer:
nej, jag kan inte längre försöka skapa bilden av mig som den himla smala tjejen.
(i andra perioder kan jag tycka det är ok att välja bort "onödiga kalorier" men då ska det vara för att jag VILL leva 'hälsosamt' just då, inte för att några demon-tankar tvingar mig till det!)


måste acceptera, att om jag ska leva såhär blir resultatet en del underhudsfett och kurvor. det innebär att jag får en röv, och att jag får bröst.
i goda stunder kan till och med tycka det är nice med en ordentlig sjärt. jag som alltid varit platt och pojkaktig. det känns lite kvinnligt på nått vis.
bröst ogillar jag ju. men men, får väl acceptera att de finns där helt enkelt. att de finns där för att jag är en kvinna. naturens lag.
visst, skulle jag få önska helt fritt så hade jag såklart stannat för ett antal kg sedan. men nu är det inte så och att min kropp fungerar, inte fryser ihjäl, kan tänka och vara glad får överväga.

och jag känner mig stark. dels fysiskt, i kroppen. och jo, jag har mer fett och sånt MEN jag har nog mer muskler än vad jag någoninn haft tidigare också. jag ÄR stark.
men också stark psykist/andligt: som att den onda och goda sidan har världens battle och det är den goda sidan som vinner. för att jag väljer att det är den goda sidan som ska vinna.
att jag lever så här, äter och väger asmycket och får ändå inte panik och ångest. det känns nästan overkligt. halleluja och tack för det!

ja tack. jesus. du beskyddar mig.

kärlek! /ia.


p.s. det finns människor som kan se på en på ett sätt som alltid får en att känna sig vacker, sedd och värdefull. jag tror det är sådana människor man ska försöka omge sig med i sitt liv. i största möjligaste mån. d.s.