kanske är det helt enkelt så att jag förbereds. att allt detta krångel lär mig att vara helt beroende av Gud. något jag säkert kommer få användning för där borta i Indien och det som ju egentligen är ens önskan för hela livet (men åh såå jobbigt också!)
kanske är det så att jag inte alls hade bett tillräckligt mycket inför den här resan, överlämnat mig tillräckligt mycket, varit tillräckligt "andligt" förberedd om jag inte hade varit tvungen att lägga ALLT i Guds hand, till och med det att överhuvudtaget komma iväg.
kanske är det så att det finns ett motstånd när någon är på väg att ta ett stort steg i tro, som innebär att man är beredd att kliva in i den kallelse, den plan för ens liv för Guds rike som man tror, känner är den rätta.
kanske är det så att hela Goa kommer sprängas i luften någon gång mellan 17sept-7dec och det därför är Guds plan att jag inte åker dit. (känner på mig att detta inte är det rätta alternativet...! men vem vet?)
(öhh, det är alltså mitt visum-problem jag snackar om hära)
så nu tänker jag bara: TRO och FÖRTRÖSTA på att det blir så som det är tänkt att bli. ett otroligt lugn och frid nu, trots den pekära situation jag befinner mig i.
och..
vet ni vad som är bra i allt detta?
vem har lust och tid och ork att noja om småsaker som kost och näringsinnehåll, fett och socker och vikt och utebliven träning när man har sådana här, viktigare, saker att bry sig om?
vem orkar vara ätstörd när man ska säga hejdå till vänner, ska utnyttja tiden till max för att ha det bra och njuta av livet och umgås och vara social och äta gott?
inte jag iallafall!
dessutom har denna indien-resa hjälpt mig på så sätt (bra eller dåligt vet jag inte -) att jag tänker såhär: "jag kommer ju ändå bli tjock när jag är i indien och äter en massa utan att träna - så då kan jag ju lika gärna sluta bry mig nu meddetsamma." haha
kärlek! /ia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar