lever. på riktigt.

eftersom jag räknar mig som "halv/nästan/ibland"-frisk från mina ätstörningar så tänkte jag skriva ner något av det som varit viktigt för mig för att komma dit jag är idag, som lite "tips" eller nått till de (alltför många!) som befinner sig i samma situation:

se sjukdomen som en sjukdom och acceptera att du har den, men identifiera dig inte med den. det ÄR inte du! och TRO att man kan bli helt frisk.  det är en sjukdom, en "fiende" som ska bekämpas. beröm dig själv när du gjort val, (som kan vara skitjobbiga och ångestfyllda!), som trotsat din fiende och istället bejakat den friska sidan. typ "åh idag vann jag en viktig friskhets-seger när jag valde att fika en kaka efter lunch även om inte alla mina vänner gjodre det, eftersom jag var sugen på't"
om du är en tävlingsmänniska (som jag tror många ätstörda är - man vill ju vara "bäst" på att vara smal) - se till att du kämpar i rätt sorts tävling - inte den i att vara smalast, väga minst utan vinn tävlingen i att ta hand om och vara snäll mot dig själv, dina känslor och lustar, vinn tävlingen i att vara glad och fri och spontan. du måste kämpa mot rätt sorts mål, inte mot de sjuka målen!

det nästan allra allra viktigaste, och detta kan låta hårt, men heeey, jag är en av er, har varit där, och jag vet att det inte är lätt eftersom man hela tiden ramlar tillbaka till gamla tankesätt. MEN det viktigaste: VILL du verkligen bli frisk? på riktigt? du måste VILJA och BESTÄMMA dig för det. även om det kommer kosta! (kostar oftast en hel del ångest och missnöje på vägen)
det misstag jag gjort många gånger och i många år är att jag tänkt att jag vill bli frisk MEN fortfarande vara jättesmal. att jag vill bli fri ångesttankarna, men inte ändra mina matvanor och levnadssätt. att jag vill slippa få mat och träningsångest MEN absolut inte kan tänka mig att gå upp ett enda hekto i vikt. för då är jag misslyckad, dålig och äcklig.

det funkar inte så! (inte för mig iallafall)

okej, vissa människor kan säkert vara jättesmala och må bra och vara lyckliga och glada för det MEN de flesta behöver ett litet lager av underhudsfett, speciellt kvinnor, det är helt naturligt. man kan äta för mer än det fyskiska, man kan äta själsligt också. man kanske inte behöver en kaka till kaffet rent fysiskt, men din själ kanske mår betydligt bättre av att ta en kaka än det där halva, stenhårda äpplet du envisas med att äta till allt. man behöver fett och de andra näringsämnena för att fungera optimalt fysiskt, för att orka vara glad och orka mota bort ångesttankarna. bara av att börja äta ordentligt kommer mycket av det fysiska välmåendet av sig själv.

jag har fått lov att lära mig att acceptera viktuppgång. även om jag inte gillar det jättemycket, får jag påminna mig att OM det är det som krävs för att jag ska orka och må bra, kunna vara social och slippa från onda tankar, då MÅSTE det vara värt en viktuppgång och ett byte från XS till S i storlek. eller M om det behövs. hur farligt är det egentligen liksom??

jag trodde att jag kunde bli frisk från tankarna och SAMTIDIGT  knapra sallad, träna 6-7ggr vecka, ha samma jeans som när jag var nästintill-anorektiskt, och väga under min "naturliga" vikt.
det går inte!

visst, lite senare kan det säkert bli så att jag inte tycker det är "spännande" längre att äta "förbjuden" mat, att när kroppen fått en bättre hungersbalans så kommer jag äta mindre kakor och godis, ev. bli en "bara lördagsfika" människa igen, och då kanske eventuellt en viktnedgång blir naturlig, för att jag VILL leva "hälsosamt".
Men nu.... jag njuter av att ge min kropp vad den är sugen på, när den är sugen på det. ibland blir det sallad, ibland blir det hamburgare. ibland blir det godis en måndagkväll och fil som lördagsmiddag. visst, man skulle kunna leva mer "regelbundet" och med mer ordentlig, lagad mat än jag gör.... men jag anser på ett sätt också att det finns en "friskhet" i att vara så mat-spontan som jag är nu. att det är OK att äta fralla och risifrutti till lunch som jag gjorde idag, eftersom det var det jag var sugen på, inte blodpudding eller köttfärssås. (åt våffla + grädde och sylt till middag idag - säkert mer än sex år sedan jag kunnat gjort det och njutit - vilken seger!)

jag tror för oss som varit i detta träsk att det är förödande att tänka "bara godis på lördagar" och "alltid lunch klockan tolv". för tänk om jag är sugen på godis klockan 08.00 en torsdagsmorgon då eller lucnhhungrig halv elva eller klockan tre på eftermiddagen, men inte sugen på lördagsgodis eller festmat på helgen.
jag tror att ju mer man börjar lyssna på kroppen och lita på den, inte tro att den luras, så kommer saker och ting ställas tillrätta naturligt. klart man blir sådär läskigt hets-ätningshungrig om kroppen är van att svälta! ger man den mat ordentligt ett tag försvinner dessa hemska sug!

jag har börjat inse, att med min livsstil där träning är naturligt och vardag (för att det är så kul och skönt!), där jag av mig själv inte är sugen på onyttigheter precis hela tiden, där jag vet att jag äter normala mängder och kan en del om näringslära och vad som är hälsosam mat och inte (sen kanske man inte alltid "lyder", hehe) så kommer jag inte vakna upp en dag och väga hundra kilo bara för att jag skulle släppa på kontrollen lite. visst, ett par kilo upp.... men som sagt, det får vara värt det.

värt välmåendet!

knäpp och glad!:)

kärlek! /ia