svarta hav

jag har en rost i mitt huvud. som dyker upp da och da, ganska ofta. och den sager, skriker, bara ett enda ord: fet, fet FET! du ar fet. du kommer bli fet.
jag hatar fett. pa min kropp. det fanns inte dar forr. jag forandras. och jag ar radd for det. att det ska fortsatta i all evighet. jag kanner mig inte som jag i denna kropp. har kvar bilden av mig sjalv som relativt smal och sa far jag som en chock varje gang jag ser hur min kropp verkligen ser ut nufortiden.
det gar bra att ata och sa. att inte trana idiot-mycket. men jag far ju ocksa betala priset for det, med min kropp. att se min kropp. 

jag vill aldrig vara med pa foton nufortiden. vill inte att nagon ska fotografera mig. vill inte se sanningen i vitogat. vill ha kvar bilden av mig sjalv som smal. 
sa vad tycker man da om att nagon lagger ut en bikini-bild av dig pa facebook? (for det forsta vet jag inte om jag tycker det ar ok att gora det utan att fraga??) man vill typ sjunka genom jorden och skammas ihjal. och sa star man infor valet: vara en fjant och tagga av sig sjalv. eller lata det vara?
och for att jag har bestamt mig for att kampa for den friska sidan sa gor jag inget. later den forbannade bilden pryda hela forbannade facebook om den vill. mitt privataste uppslangt till vem som helst att betrakta. i min kamp att forsoka acceptera mig sa som jag ar, far det nu ocksa tydligen inga att visa upp for hela varlden det jobbigaste jag vet. 

fet, fet, fet.
jag hatar den rosten. 
hatar att jag vill grata nar det basta jag vet ar att fa skratta. 

sa nu: skarpning ia! 
 
varsegod nu fick ni ett arlighetens inlagg.
karlek! /ia