in you I find myself

såhär i efterhand, när allt verkar ha ordnat sig, så kan man ju se att allt det här krånglet fört en hel del gott med sig också (min mage har dock inte mått gott och lätt att säga nu ja! haha)

- jag har blivit tvungen att be så mycket mer än vad jag skulle gjort annars. överlämnat och litat på Gud. fått lov att be andra att be för mig. detta har gjort att jag dels tror jag är mycket mer förberedd på att be mig igenom dessa tre månader i Indien också, att alltid vara i kontakt och överlämnad åt Gud.

- när jag nu på slutet dels insett hur många som engagerat sig i mitt "fall", hur många som bett för mig, tänkt på mig, lyckönskat mig, pushat mig... ja då inser jag hur otroligt många människor jag har runt omkring mig som bryr sig om mig. som tycker om mig. att jag inte alls är så ensam som jag ibland känt mig, eller inbillat mig att vara. jag känner mig så otroligt...."omkramad" om man kan säga så? det känns som jag, även om jag fysiskt åker ensam till indien, har en hel armé av människor i ryggen som tror på mig, som är med mig i tankarna... det känns helt otroligt fantastiskt upplyftande, mod-ingivande, viktigt och värdefullt. NI gör att jag vågar, att jag tror, att jag får mod och att jag törs ta dessa steg.
hur många gånger kan man säga detta: vänner, utan er vore jag ingenting! åhh vad jag insett den senaste tiden att människan är skapad för umgänge och gemenskap.... inte för att isolera sig pågrund av knäppa tankar!

- den senaste tidens krångel har fått mig att inse att jag vill till indien, nu när det inte varit en självklarhet att kunna åka ens de senaste veckorna. skitnervöst förståss, men jag känner mig förbedd, det är dags nu.... att prova mina vingar, testa mina drömmar. 

- de senaste veckorna med mycket ledighet från jobbet och massa socialt umgänge, där jag prioriterat sociala aktiviteter, och vågat, kunnat, orkat äta utan ångest i dessa sociala sammanhang... har varit helt magiskt underbart! som om jag insett vad livet handlar om. vad som är värt något. vad man är skapad för. hur det känns att vara glad och fri och sprudlande. hur livet alltid borde vara. hur många fantastiska vänner och relationer jag har fått gåvan att vara delaktig i, att vårda...
singelliv känns för tillfället helt absolut helt okej så länge man har äkta vänner!

- jag har insett, när jag haft dels viktigare problem än vikt att tänka på, dels när batteriet i min våg tagit slut (vilken välsignelse), när jag prioriterat sociala-ät-grejer framför disciplin och kontroll... att ätstörningar är är en sådan himla skit-sjukdom som tar så mycket livskvalité, glädje, spontanitet... ja, tar allt, ifrån vad livet är tänkt att vara. jag VILL INTE tillbaka dit. vill alltid vara fri... vill acceptera min kropp och älska den för vad är: en gåva och välsignelse.

- jag har fantastiska arbetskamrater, fantastiska föräldrar (tack mamma, du har varit det allra bästa stöd!) fantastiska vänner, en fantastisk församling och hemgrupp..

- jag har ännu mer insett vilket liv jag vill leva, ett liv nära Gud där gemenskapen med honom och hans son, Jesus, är det som skapar det bubblande livet i mig. gör mig levande.

- jag har ännu mer insett att pengar är en världslig sak, bra att ha för att överleva, men inget man ska räkna frenetiskt på så länge man klarar av sina behov, inget man ska låta skapa stress i ens liv. 

- jag har insett hur mycket jag älskar mitt vardagsliv här i Falun.

- jag har än en gång insett hur mycket jag älskar hösten och är glad att jag hann med att få en liten försmak av den iallafall innan jag åker.


öhh nu ska jag nog sluta innan detta inlägg blir rekordlångt.!

men sammanfattning: det känns som om jag, äntligen, håller på att blomma ut till den jag är tänkt att vara. som att jag äntligen tillåter Gud att påverka mig på ett sådant sätt så att jag är på väg att bli den jag är skapad för att bli. med just mina specifika gåvor och talanger. något närmare den bästa versionen av mig själv, den verkliga versionen av mig själv. utan demon-hemska-sjukdomstankar som trycker ner mig.

den jag är skapad till att vara och den jag vill bli.
amen.

kärlek! /ia