nar solen sjunker i vast

hud mot hud

cell mot cell

det magiska

nar nagon far hjartat att sla

hud mot hud

svart mot vitt

granser omojliga att korsa

murar hoga som himlen och tillbaka 

  

hud mot hud

varme,

jag som ville vara kall

inte brinna upp

hud mot hud

och kanske bara ljusbrunt mot morkbrunt?

kanske bara manniskor, allesammans?

kanske ar jag bara kropp, fysik och langtan?

men hud mot hud

varar inte mer an ett ogonblick

for det ar oceaner emellan

avstand omojliga att overstiga

avstand som aldrig bor, aldrig far, aldrig ska och aldrig kommer att overstigas

hud mot hud

ett ogonblick, en sekund

innan de olika varldarna skiljs at

att jorden, varlden skulle vara en, 
det ar logn 

den ar tva

den ar tusen

rik och fattig

svart eller vit
som mots i ett kort, kort ogonblick
hud mot hud

/ia, sept-12