visst ska man hålla hoppet uppe. lita på Gud. vara positiv. tro att saker ordnar sig till det bästa. förtrösta. behålla lugnet. be.
MEN jag tror också att man ibland får (och får erkänna för sig själv, andra och Gud) att det känns hopplöst jobbigt. att man känner sig frustrerad, orolig, nedstämd. att det är väldigt, väldigt fysiskt jobbigt att gå med denna oro och anspänning hela tiden, klump i magen.. (hmm, mina förstoppningsproblem är ju med denna nervositet för tillfället väldigt försvunna, haha!)
och jag tycker det är helt ok att känna sig fullkomligt trött och gråtfärdig ibland. att man vill rymma, vara liten, inte orka ta tag i saker, känna sig handlingsförlamad. noll energi till vuxenlivs-krångel-pappers-skit. som man vet man måste ta tag i.
jag tror att det är ok att säga: heey Gud, nu känns det som om du prövar mig över min förmåga (fast han gör ju aldrig det, för det har han lovat).
ps. TACK alla ni som ber för mig. det kanske är det som gör att detta kommer hålla, bli bra, när jag själv inte orkar. d.s
om jag visste att det var kört, eller när jag får det dära visumet, eller om jag måste åka till Stockholm eller inte, eller måste boka om/köpa nya flygbiljetter eller inte.... då skulle man slippa den oerhört nervpåfrestande ovissheten. som gör att man hela tiden hoppas, och hela tiden riskerar bakslag och att bli besviken.
MEN faktiskt: att allt inte skulle lösa sig min väg är ju faktiskt inte hela världens undergång, det är ju inget farligt som har hänt i så fall. ingen som dött, ingen som är sjuk. och eventuellt bortkastade pengar är ju, egentligen, bara en världslig sak, siffror på ett papper....
besvikelse kommer man över, efter lite tårar och depp...
OCH...
nu på slutet har jag, kanske för första gången i mitt liv, på riktigt (?!) insett och förstått att det kan göra riktigt ont att säga hejdå.
kvällen spenderades med jocke. på kopparhatten. högsta kvalité, som vanligt. ovärderligt. viktiga samtal. som alltid. bästa själsfränden. som jag är evigt tacksam att jag har. som det gör ont att inte umgås med på tre månader. vi är ju bäst tillsammans.
det känns konstigt att säga hejdå.
jag vill bort.
men längtar redan hem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar