OCH
kanske är det så... att det är nu när det är oro över att överhuvudtaget komma iväg som jag inser att jag verkligen vill. vill, vill, vill!
innan... kunde jag vara lite såhära "åh, spännande MEN jag trivs ju så bra här och det är ju tryggt här och man vet vad man har men inte vad man får och jag vill inte lämna allt och alla jag håller kär. jag vill träna och jobba och umgås med vänner och leva vardagsliv och drömma och hoppas på kärleken och engagera mig i kyrkan osv osv" nästan-ångrade mig ibland. eller både-och längtade.
(jag vill fortfarande allt det där, här hemma. jag trivs fortfarande här. jag kan älska livet här. här och nu. det är fantastiskt härligt att få känna så)
MEN jag blir helt säker nu att jag vill till indien ändå. först. för att sedan få komma tillbaka till allt det jag älskar. och dem jag älskar.
jag vill få erfarenheten och nya perspektiv.
jag vill utmanas och växa.
men först och främst vill jag inte att detta ska vara någon självförverkligande "åh jag vill vara cool och leva ett back-packerliv" -resa.
jag vill prova, undersöka om den kallelsen jag känt och känner om att tjäna Gud utomlands, på något vis (drömmen jag burit i säkert över tio år nu), jag vill se om det är sant. jag vill se om min relation till Gud och min passion för Jesus kan stärkas av att åka någonstans där jag troligtvis kommer vara mer och annorlunda beroende av honom än hemma i trygga Sverige.
jag vill komma ifrån mitt navelskåderi och tjäna andra människor. ge dem glädje och hopp. visa att jag bryr mig.
jag vill, vill, vill åka till Indien på söndag och jag ber, ber, ber att jag ska ha hunnit fått mitt visum innan dess.
be med mig!
kärlek! /ia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar