Say I Love You

(så då ska jag då äntligen försöka formulera mig i de där tankarna jag haft i veckovis nu)
tankarna som handlar om att jag inte riktigt tror på den här individ-private-psykolog-guden vi ibland ägnar oss åt och gör Gud till.
jag kommer att tänka på det när jag inser hur många hundratals kristna böcker och predikningar som handlar om själv-läkande-psykologi typ, om Gud och mig, om hur han kan hela mig, hur jag kan utvecklas, hur jag kan nå framgång, hur jag typ kan bli den bästa versionen av mig själv, hur jag kan lyckas i relationer, jobb, osv osv. som alla andra populära självhjälpsböcker nuförtiden. med tillägg till att man räknar med Gud. och predikningarna blir som en självhjälps-coach med enda tillägg att man blandar in Gud i det hela. vi mår så läskigt bra av att få höra att det är lite synd om oss, tror jag. (kom ihåg att jag räknar mig själv som ett av de värsta exemplaren av detta! )

är det inte typiskt individualistiskt svenskt/västerländskt att göra såhär, tänka såhär? jag säger verkligen inte att det är fel, att böckerna inte är sanna, att predikningarna inte skulle vara sanning, att det inte finns sanningar att få sig uppenbarade om Gud och Jesus i det här...
....men det jag tvivlar på är om vi FOKUSERAR rätt? är verkligen Gud sån att han mest av allt vill ägna sig åt att gräva i vårat djupa själsliv, rota runt i våra sår, våra uppväxter osv? ja delvis kanske.... men om allt bara går ut på att lära känna Gud för att han ska läka MINA sår så får vi ju hålla på livstiden ut och det kommer ändå aldrig ske… jag tänker såhär: om man ägnar precis hela sitt liv åt att försöka lära känna Gud, hitta Gud, på ett sådant djupt plan att han tillslut kan trösta oss helt och fullt, att Jesus faktiskt på riktigt kan läka alla våra sår…. ja så kommer den dagen, då vi funnit det. är det då vi ska börja leva våra liv? hjälpa andra? fokusera mer på andra än oss själva? tänk om vi dör dagen efter vi har funnit oss själva, blivit själsligt helade? vad spelade det då för roll att vi navelskådade ett helt liv, för att sedan bli ”lyckliga”, om vi inte gjort något för andra under tiden?

jag tror, tyvärr, allt det här fokuserandet på våra själslivs helande riskerar att göra oss ännu mer självcentrerade, att vi ännu lättare hamnar i en ”det-är-synd-om-mig” attityd. och jag tror inte det är den attityden vi behöver för att föra Guds rike ut över världen. för att bli glada.

jag har mig själv som främsta exempel. det bästa jag kan göra för min egen hälsa är att låta bli att läsa böcker om: hälsa, kost, träning, (kanske inte så konstigt) men också låta bli böcker om t.ex. hur man blir frisk från en ätstörning, hur man ska göra för att undvika hetsätning, böcker om folk som blivit fri från anorexi osv. osv. det kanske låter bakvänt, men så är det. för dessa böcker triggar det sjuka i mig. får mig tänd och självdestruktiv på nått vis.

och faktiskt, jag tror inte det direkt hjälper mig att läsa ”kristna” självhjälpsböcker heller, som fokuserar på jag, min och mitt, hur jag ska bli läkt, få en bra relation till Gud och andra människor, hur Jesus kan hela sår från barndomen, bla bla bla. (ursäkta, det är säkert väldigt bra för vissa!) men för mig fungerar det så, att ju mindre jag fokuserar på mina (egentligen ganska små – men inte oviktiga) problem, desto bättre mår jag. nä, det handlar inte om att jag tycker vi ska sopa våra personliga problem under mattan. man ska erkänna dem, säga: det här gör/har gjort mig ledsen och sårad, det här mår jag dåligt av, det här är ett verkligt problem för mig….

MEN för mig är det så, att det som verkligen kan hjälpa det destruktiva i mig att må bättre är INTE att försöka ”utreda” mig, JAG och GUD, utan böcker, texter, predikningar, livssituationer som får mig att fokusera på andra. på en bättre värld. hur guds kärlek kan spridas. vad han hade för grundtanke med den här jorden och hur han vill förvekliga den. hur kärleken är starkare än hatet. hur jesus har vunnit all seger över det onda, i mig och hela världen, på korset.

jag blir peppad och mår bra av att tänka mer på andra och mindre på mig själv.

och kanske att detta är en sjuka som drabbat hela västvärlden och sveriges kristendom. att tron så mycket kommit att handla om MIG och GUD, vad jag känner, hur jag mår, vad Gud kan göra för mig i mitt liv and so on. borde inte fokus ligga mer på vad som är Guds vilja för hela vår värld ? med mig som en liten, men viktig, pusselbit i det hela.
för faktiskt, när jag läser min bibel om t.ex. de första tidens kristna och lärljungarna, så kan jag inte se att jesus verkade fokusera på att rota runt i deras själsliv och utreda hur de mådde, vad som fått dem att må så, vilka uppväxter de haft, hur deras känsloliv såg ut och var uppbyggt. han säger helt enkelt åt dem att följa honom. och de gör de! utan att först ägna tiotals år att ”utreda” sig själva.
jag tror inte att meningen med att bli och vara en kristen är att man med Guds hjälp ska reda ut varenda litet problem man har i sitt liv. jag tror att man mer och mer ska lära känna jesus så att man dör från sig själv, att mina problem blir mindre viktiga, och man istället börjar fokusera på vad Gud vill med mitt liv och all mänsklighet.

för ja, t.ex. om Gud skulle hela mig helt och hållet, att ingenting från förr skulle göra ont, att jag skulle bli 110% frisk från ätstörningar… ja då skulle vi ju få hålla på och älta en livstid tillsammans Gud och jag. till vilken mening? hur många människor skulle jag sprida någonting gott till under tiden?

hoppas jag inte trampat någon på tårna nu! hoppas ni förstår mig rätt. såklart det är bra att läkas och helas, jag önskar själv det. MEN jag tror på ett fokus som går alldeles för indiviualistiskt till mer och mer fokus på annat än sig själv!

(den här misstron till att utstudera sig själv är kanske en av anledningarna till att jag i fem och ett halvt år vägrat proffesionnel hjälp för mina äs-problem. som jag nästan aldrig berättar för mina vänner när jag mår dåligt. och se hur jäkligt bra det gått…. eller…..?
haha – och där förstörde jag ju hela poängen med mitt inlägg ;)

nä jag tror fortfarande på detta: erkänn dina problem men fokusera på något annat. på andra! . så varför inte fokusera på den världsvide Guden som vill allas bästa. som vill skapa fred på jorden och utrota all orättvisa. han vill skapa ett gudsrike och där tror jag inte det handlar så mycket om individ-psykologi och sånt, utan mer om gemenskap, glädje, fest.

tänker till. ibland.

Kärlek! Massvis med kärlek! /ia