rätt ofta tar jag på mig mitt kors runt halsen, iallafall när jag ska iväg och jobba eller träna.
och det bär emot lite ibland. (dels är jag rent "kosmetiskt" inget jätte-fan av halsband, men det var inte det det här skulle handla om).
visst, ibland kan det vara lite jobbigt på grund av den där, tyvärr, önskan man har att jämt vara en i mängden, smälta in osv. och det gör man inte med ett kors riktigt. det är inte den typiska svensken liksom.
MEN detta är inte den huvudsakliga orsaken till att det kan ta emot att sätta på mig mitt kors. jag skäms inte för min tro, tycker det är helt ok att "skylta" med att jag är kristen, för min egen del. är inte rädd att bli utstött eller nått sånt. folk verkar ju gilla mig ;)
orsaken till att jag kan tycka det är så jobbigt beror på: representant-skapet. att jag, när jag sätter på mig mitt kors i början av dagen, gör hela dagen till en dag där jag inte bara ska representera mig själv utan även kristendomen. försöka vara någon sorts avbild till jesus. och hur lätt är det?
när jag har mitt kors på mig kan jag bli rädd för att göra fel. jag blir rädd att om jag behandlar någon människa fel/illa, en vän, en patient, en arbetskamrat, en okänd eller så, så är jag rädd att mina misstag också ska ses som kristendomens misstag. eftersom jag med korset tagit på mig att vara en representant. jag är rädd att folk ska tänka "jaså, det är som den där sura, elaka, fega, mesiga tjejen de kristna är".
jag VET att det oftast inte är så. att jag säkert stundvis kanske ger något sorts gott intryck av hur en kristen människa kan betee sig. men man är inte fläckfri. jag gör fel. och då är jag rädd att de felen även ska smutsa ner jesus, Gud och alla andra som tror.
för några år sedan, när jag levde en annan livsstil och var "ute i svängen" lite mer, tog jag alltid av mig mitt kors innan jag skulle ut på krogen. för jag visste att jag inte betedde mig på ett bra sätt där. så å ena sidan var det väl bra att jag inte gjorde det jag gjorde som en representant för jesus.
å andra sidan kan jag tänka att det är lite farligt när vi tror att vi måste vara fläckfria för att kunna bära jesu kors. det blir vi ju aldrig. det kanske är bra att se att vi är mänskliga, sårbara, icke-felfria. samtidigt tror jag man måste ha någon sorts grundton av godhet, välvilja och medmänsklighet, empati, för att kunna vara en bra representant för det dära korset.
för alltså, hur ledsen har man själv inte blivit när man hör om allt, rent ut sagt, helvetiskt skit, som utförs/utförts i kristendomens namn. korståg. krig. våld. häxbränningar. fördömande. sekter. mord. knutby. utöya. kriget i afganistan och irak. militära insatser i israel. kvinnoförtryck. osv osv.
det är svårt att stå upp och försvara sådant. jag skulle aldrig försvara ovanstående, även om de säger att det görs i guds eller jesu namn.
läs er bibel och evangelierna säger jag då! läs om fredsbudskapet. upprättandet. kärleken. allas människors lika värde. försvaret av de fattiga, samhällets minsta.
ja, det här var snarare lite funderingar och virrvarr tankar än färdiga åsikter. men det får mig att tänka till.
och jag fortsätter att bära mitt kors.
kärlek! /ia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar