det finns en första plats som inte går att nå

ibland är verkligheten enkel. sanningar som ibland går att ta till sig:

jag är ingen elitidrottare. jag har ingen ambition att bli en elitidrottare. alltså måste jag inte träna som en sådan. alltså behöver jag inte prestera som en sådan, eller vänta mig resultat som en sådan. jag kan inte heller förvänta mig att ha en kropp som en elitidrottare. jag behöver inte jämföra min kropp med dem. jag behöver inte lägga någon press på mig själv att pressa mig hårdare än jag har lust med. jag kan träna i den mängd som är roligt och som jag orkar och mår bra av. jag kan inte förvänta mig att vara en kvinna utan underhudsfett med tydiga, maffiga muskler.

ja ibland är det enkelt. ibland är det svårt.

för i ärlighetens namn. även här är det viktigt att ta reda på det verkliga problemet. tränar jag mig till utslitenhet för att jag är ätstörd? eller för att jag är rädd för att vara ensam och därför tränar i brist på annan sysselsättning? och det är väl alternativ två som nog är närmast sanningen faktiskt.

kärlek! /ia.