ibland funderar jag på om sådant där som verkar bra vid första anblicken kanske egentligen inte alltid är så bra.
jag tänker på det här med att vara omtyckt. tydligen, har jag märkt, har jag ganska lätt för att bli omtyckt i en ny grupp människor. på jobbet, som nyutbildad sjuksköterska, har jag fått höra ord som "du är en klippa" samt att jag hört på omvägar att jag är omtyckt, duktig, passar in osv. osv. (nä - detta är inte ett skryt-inlägg, läs vidare så ska vi komma till en poäng såsmånigom). och det är självklart jätteroligt. det är bra. det är bra att jag är omtyckt, javisst. och det är väldigt bra om det beror på egenskaper som att jag tar hand om patienterna på ett bra sätt och sådant...
MEN det som har fått mig att fundera är detta: kan det också vara så att jag är omtyckt för att jag är så timid, lugn, snäll, lagomt tystlåten, enkel, okomplicerad, inte säger ifrån... anpassningsbar helt enkelt. detta KAN också vara bra, givetvis. det är inte dåligt att vara snäll och trevlig. det kan vara bra, för framtiden (inte bara för egen del - utan jag tänker självklart i ett "kristet" perspektiv i detta) att inte sticka ut hakan allt för mycket i början utan först bevisa att man är en schysst person som det går att lita på and so on.
MEN ibland kan jag önska att jag inte vore så förbannat snäll och timid! jag kan önska att jag hade mer mod, mer civilkurage, mer rättvisa och sanning i mig. att jag kunde sätta ner foten. på ett bra sätt.
för nej, jag är inte den som snackar skit (förhoppnigsvis - jag försöker verkligen undvika det men ingen människa är ju fläckfri!) men jag är inte heller den som säger STOPP när andra gör det. som jag önskar att jag kunde göra ibland. jag är inte den som yttrar smått rasistiska kommentarer, eller kommenterar utseende och sätt hos människor, men jag säger inte heller till att jag tycker det är FEL när andra gör det. jag säger inte till när jag tycker att en läkare inte gjort sitt jobb så att mitt jobb blir försvårat - jag bara muttrar lite inför mina kollegor.
ja ni fattar va.
ibland är det nog, som sagt, bra att hålla sig lugn. man ska inte hetsa upp sig för ALLT man tycker är lite orättvist och fel, för då skapar man sig nog fler fiender än vänner och kan få en besservisser-attityd runt omkring sig. men ibland måste man ha mer MOD än att ens högsta önskan ska vara att bli älskad och omtyckt av alla.
Jesus var inte timid. Han var, ÄR, godheten. är kärlek. han upprättade människor. han älskade alla, tog döden på sig och gick nerböjd till korset, offrade sig tyst, som ett lamm. men han var också ett rytande lejon. mot orättvisor i samhället. han vågade stå upp för de fattiga och förtryckta. han blev arg. han sa ifrån. han var INTE älskad och omtyckt av alla. hans prio var att göra faderns vilja. inte att vara kompis med hela världen.
lugn är ett personlighetsdrag hos mig som jag INTE ska försöka arbeta bort. men däremot lugnet, försiktigheten MED TILLÄGG av en större portion MOD, så kan det nog bli ännu bättre.
kärlek! /ia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar