broken but singing

jag kanske är genomskinlig. uppenbar. fånig. men det gör inget, för jag blir så glad!
men det var inte det jag skulle prata om nu...

under en predikan som jag lyssnade på för några veckor sedan sa predikanten ”visst vill vi ha framgång i våra liv?” det var en retorisk fråga, och man förväntades svara ja. de flesta svarade ja.

jag viskade ett tyst nej.

varför? varför ska vi så självklart vilja ha framgång i våra liv? varför skulle det vara mer ”kristet” att vara framgångsrik. står det i bibeln att det ska vara så? blev lärljungarna framgånsrika efter att de hade träffat jesus? nja va... de flesta blev martyr-dödade faktiskt.
är framgång kanske mest våra egna önskningar? blir vi mer kristna, kommer vi närmare jesus, har vi lättare att sprida honom vidare om vi har framgång i våra liv? kanske. men jag tror inte det automatiska svaret på en sådan här fråga måste vara ja.

och varför viskade jag mitt tysta lilla nej?
är jag dum? som inte helt självklart vill ha framgång? kanske. kanske inte. för nääää,….faktiskt vill jag inte ha framgång i mitt liv om det inte för mig närmare Jesus och skapar en större vilja att leva för att sprida Guds rike vidare.
jag tror, tyvärr, att ju mer framgång vi har, desto lättare har vi att glömma Gud och vara beroende av honom.
OM ett icke-framgångsrikt liv leder mig närmare Jesus. Ja tack till det!

kanske att vi ibland måste misslyckas för att komma närmare honom. kanske är det inte rakt upp i karriärsstegen Gud vill att vi ska vandra, kanske det ibland är nödvändigt att vi ska bli omkullkastade, arbetslösa, vantrivas, vara utstötta (obs! inte alltid och för alla såklart - såklart Gud glädjer sig över våra framgångar också) osv för att vända oss till räddaren.

kanske vi inte ska ha det mest lyckade familjelivet jämt. kanske är det kaoset, paniken, ledan, bråken, brutenheten, det sårade som gör att vi vänder oss till Jesus som den sista utvägen, som den enda som kan rädda våra relationer.

kanske det är en mening med att uppleva ensamheten, att vara icke-framgångsrik, för att verkligen söka sig till Gud? och att verkligen uppskatta den där själsfränden när hon/han äntligen kommer.

kanske inte vår församling ska vara ständigt växande, cool och populär, för att tjäna Gud. kanske det är en samling trasiga, längtande människor med uppriktiga hjärtan som är det som behagar Gud mest? och lockar fram det äkta i människor – äkthet som skapar en längtan för andra att komma till vår kyrka.
kanske vi inte ska vara snygga, populära, rika, duktiga, framgångsrika. kanske vi inte ens ska önska oss det, om det tar oss längre från Gud? om det gör det svårare att förstå de brutna, fångna människorna som behöver höra om Jesus?

jag kanske är en looser som tänker så här. som inte tror att man ska kämpa sig uppåt. visst vill jag ha ett välsignat och glatt och lyckligt liv. men INTE på bekostnad av förlorad relation till jordens skapare.

varför ska vi sträva efter att klättra uppåt när Jesus från Nasaret gjorde precis tvärtom. avstod all sin gudomliga glans, och klev rakt ner till helvetet på jorden. när han valde att födas i ett smutsigt stall, vara hemlös, hånad. dö förnedrad och torterad på ett kors. han klev från sin gudomliga upphöjdhet i rakt nedstigande riktning.

om vi vill följa Jesus, varför ska vi sträva efter att göra precis tvärsemot vad han gjorde? försöka klättra uppåt istället för att bli de ödmjukaste av tjänare. bli den här världens bottenslam. bottenslam med kärlek och mod, styrka och rättvisa, barmhärtighet och tröst, äkthet, renhet och sanning.

(man skulle kunna teologiskt kunna förklara detta inlägg såhär: jag tror på 0% på framgångsteologi. jag tror på brustenhetens teologi. och jag tror 100% på tröstens och glädjens Gud.)

och ps. det var säkert inte alls såhär predikanten menade. men det var bra, för det fick mig att tänka till. d.s.

giftermåls-löööööv i St:Petersburg, aug-11.

kärlek! /ia.