jag söker den i mitt liv. vill vara sann.
mot mig själv, mot andra människor, mot Gud.
men det är svårt.
det är lätt att censurera sig själv. jag har ibland alldeles för lätt för att anpassa mig till hur jag tror att andra människor vill att jag ska vara. självklart kan det vara bra att inte alltid hävda sig själv, ständigt kräva att få sin egen vilja fram....men att inte ens berätta om hur man skulle vilja ha det.... då är man ju inte särskilt sann och ärlig mot den andre?
Jesus säger i Bibeln 'Jag är vägen, sanningen och livet'. Jag skulle vilja ha mer av den sanningen.
Vara mer sann mot mig själv, för då tror jag man kan blomma ut till den människan man är tänkt att vara, den bästa versionen av sig själv, ni vet, som jag brukar tjata om.
lögn krymper människan. krymper mig...
läser, för hundra sjuttielfte ? (tredje kanske...?) gången en bok av Magnus Malm som är så, så bra, heter 'Ett hjärta större än världen'. den utmanar mig. får mig att tänka till. inse sanningar. uppmuntrar mig, inspirerar mig, pushar mig.
han skriver lite om sanning. jag ska dela några av de tankarna och orden med er tänkte jag.
han menar att Jesus med sitt liv och sin undervisning påpekar för oss att det är viktigare att vara sann än att alltid göra rätt. att regelstyrda beteenden kan kan leda oss bort från sanningen snarare än att få oss att närma oss den.
lögn bottnar i rädsla och otrygghet. man måste våga lita på att Gud är god och vill mig väl för att kunna släppa in honom i sitt liv, utan försvarsmurar.
om man inte är sann mot sig själv utan styrs av vad som borde finnas i mitt yttre och inre beteende, så kan man bli så blockerad inför sig själv att man faktiskt inte ser vad som pågår i ens inre och hur det faktiskt får en att bete sig.
människan har lätt för att tro att sanningen skulle skada hennes relation till andra och det blir viktigare att bli bekräftad än att hon talar sanning (jag!)
citerar:
'Alla verkliga relationer måste bygga på sanning. All sanning är en kontaktyta med Gud och människor, hur oandlig den än verkar. All lögn skiljer oss från Gud och människor, hur andlig den än verkar.
"Sanningen skall göra er fria" säger Jesus. Lögnen binder oss på tusen sätt: den dränerar vår energi genom alla fasader vi måste hålla uppe, den gör oss ängsligt beräknande eftersom vi hela tiden måste planera vad vi ska säga, den krymper oss genom alla de områden i våra liv som vi trycker tillbaka. Att äntligen bli sann frigör en enorm energi: att få vara den jag är, att slippa försöka vara någon annan än den jag är.
Det är när sanningen om mitt liv möter sanningen om Gud som verklig tillbedjan uppstår. Det är när sanningen om mitt liv möter en annan människas sanning som verklig relation uppstår.'
Är jag sann mot mig själv?
Är jag sann mot dig?
Är du sann mot mig?
Är vi sanna mot Gud?
Är vi sanna mot våra vänner?
frågor som tåls att fundera på.
sanning kan vara läskig, men den känns fräsch och liksom.... livgivande. lögnen krymper, kväver och dödar.
men sanningen kräver alltid en dos mod. jag ber om att få mer av det modet.
mot mig själv, mot andra människor, mot Gud.
men det är svårt.
det är lätt att censurera sig själv. jag har ibland alldeles för lätt för att anpassa mig till hur jag tror att andra människor vill att jag ska vara. självklart kan det vara bra att inte alltid hävda sig själv, ständigt kräva att få sin egen vilja fram....men att inte ens berätta om hur man skulle vilja ha det.... då är man ju inte särskilt sann och ärlig mot den andre?
Jesus säger i Bibeln 'Jag är vägen, sanningen och livet'. Jag skulle vilja ha mer av den sanningen.
Vara mer sann mot mig själv, för då tror jag man kan blomma ut till den människan man är tänkt att vara, den bästa versionen av sig själv, ni vet, som jag brukar tjata om.
lögn krymper människan. krymper mig...
läser, för hundra sjuttielfte ? (tredje kanske...?) gången en bok av Magnus Malm som är så, så bra, heter 'Ett hjärta större än världen'. den utmanar mig. får mig att tänka till. inse sanningar. uppmuntrar mig, inspirerar mig, pushar mig.
han skriver lite om sanning. jag ska dela några av de tankarna och orden med er tänkte jag.
han menar att Jesus med sitt liv och sin undervisning påpekar för oss att det är viktigare att vara sann än att alltid göra rätt. att regelstyrda beteenden kan kan leda oss bort från sanningen snarare än att få oss att närma oss den.
lögn bottnar i rädsla och otrygghet. man måste våga lita på att Gud är god och vill mig väl för att kunna släppa in honom i sitt liv, utan försvarsmurar.
om man inte är sann mot sig själv utan styrs av vad som borde finnas i mitt yttre och inre beteende, så kan man bli så blockerad inför sig själv att man faktiskt inte ser vad som pågår i ens inre och hur det faktiskt får en att bete sig.
människan har lätt för att tro att sanningen skulle skada hennes relation till andra och det blir viktigare att bli bekräftad än att hon talar sanning (jag!)
citerar:
'Alla verkliga relationer måste bygga på sanning. All sanning är en kontaktyta med Gud och människor, hur oandlig den än verkar. All lögn skiljer oss från Gud och människor, hur andlig den än verkar.
"Sanningen skall göra er fria" säger Jesus. Lögnen binder oss på tusen sätt: den dränerar vår energi genom alla fasader vi måste hålla uppe, den gör oss ängsligt beräknande eftersom vi hela tiden måste planera vad vi ska säga, den krymper oss genom alla de områden i våra liv som vi trycker tillbaka. Att äntligen bli sann frigör en enorm energi: att få vara den jag är, att slippa försöka vara någon annan än den jag är.
Det är när sanningen om mitt liv möter sanningen om Gud som verklig tillbedjan uppstår. Det är när sanningen om mitt liv möter en annan människas sanning som verklig relation uppstår.'
Är jag sann mot mig själv?
Är jag sann mot dig?
Är du sann mot mig?
Är vi sanna mot Gud?
Är vi sanna mot våra vänner?
frågor som tåls att fundera på.
sanning kan vara läskig, men den känns fräsch och liksom.... livgivande. lögnen krymper, kväver och dödar.
men sanningen kräver alltid en dos mod. jag ber om att få mer av det modet.
kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar