med mitt snor i ditt hår

jag tror det är viktigt, nått jag insett på senare tiden, att våga visa sina svagheter. eller, det är väl sånt där man jämt tjajat om, jämt vetat, men ändå är så svårt. 

men man märker när man gör det: det är värt det. det är så det ska gå till, för att vi ska bli människor. och för att vi ska bli vänner.

ibland har jag dumt tänkt att jag som är kristen inför mina okristna vänner inte ska visa upp att jag ibland är ledsen, liten, rädd, deppad. att jag inte 'borde' visa att jag kan vara förtvivlad över såna där 'världsliga saker' : missförstånd, små kärleksproblem, bråk med föräldrar, jobbigt på jobbet. ni vet.

jag har typ tänkt att det skulle ge en dålig bild av Gud. 'tänk, hon som är kristen verkar ju minst lika ledsen och bekymrad som oss andra, han verkar ju inte direkt hjälpa henne till att bli värsta lyckliga människan '

men jag börjar tänka att det är precis tvärtom: fastän man är kristen SKA man så klart visa sina ledsna sidor, även för de okristna. inte spela spelet: 'heey mitt liv är perfekt för jag har Gud och jag är alltid glad'. som att det skulle vara att svika Gud att visa sin mänsklighet.

nä att verkligen blotta sig för varandra, visa och erkänna sina svagheter, det för människor närmare varann. det är inte en svaghet att gråta sig snorig i en väns armar och hår, det är en styrka att våga göra det.

det är inte en svaghet att erkänna att man tycker livet suger ibland: är jobbigt, ensamt, att man blivit sviken och så vidare.

om man berättar det, finns också chansen att man kan dela det hela. och när jag vågar öppna mig och visa all min o-perfekthet så inbjuder ju det till att andra vågar göra samma sak. och det är då, när man visar sina innersta och äkta känslor, som man blir riktiga, riktiga vänner.

sen kan det såklart vara så, att man med Gud i livet, också kan få visa för sina vänner att tron kan lyfta en upp ur sina ledsenheter. att man är ledsen, men att det inte betyder allt. att man tror på något större som man tror kan bära.

jag har kommit på mig själv med att inte våga berätta så mycket om mitt liv för de vänner jag har i kyrkan. medan vissa andra vänner utanför kyrkan vet nästan allt om mig. såklart det delvis beror på att dessa old friends känt mig nästan jämt. 

men också så finns det väl där någon liten rädsla att bli dömd, att det är därför jag inte vill berätta om mina mindre ’fina’ sidor för de kristna. 

när jag ibland dömer mig själv så hårt, och ibland inte vågar döma mig själv alls eller sätta gränser alls i mitt eget liv, blir jag rädd för att någon annan skulle göra det åt mig.

och då tänker jag: jag vill aldrig, aldrig bli en sådan vän som människor inte vågar berätta saker för i rädsla för att bli dömd, just därför att jag är kristen. 

nä, jag tror verkligen inte det är så Gud har tänkt med oss. att vi ska vara små domare som berättar för människor vad som är rätt och fel. 

vem är jag att döma liksom, när jag är så ofullkomlig själv? nä, istället skulle jag bara vilja dela med mig och erbjuda lite av den kärlek jag känner att Gud planterat i mitt bröst, för att de sedan själv ska våga sig på att söka Gud. 

det där att 'rätta till' sitt liv från fel tror jag är sekundärt, något som får komma av sig själv när man har hittat Gud. men först måste man ju finna honom, man kan ju inte begära att människor ska ändra på sig först för att finnas 'värdiga' inför Gud. 

Nä, han tar oss som vi är. älskar oss. älskar kanske inte allt vi gör. men sann ändring av livsstil kommer från ett förvandlat hjärta, inte från en lista av regler.

that's my thoughts. helt fritt fram att tänka, tro och tycka annorlunda.

kärlek! /ia