så som det är

sånt där jag inte vet hur mycket jag ska skriva om. för att inte ge det plats, energi och näring. för att jag vill vara positiv. för att det är lite privat. 

men jag vill också vara ärlig. och det är en kamp.

inför detta årets midsommar (högtider är alltid jobbiga med all mat, alla godsaker, alla rubbade träningsplaner osv). så bestämde jag mig för att ha ett mål: detta skulle bli den minst ångestfyllda, minst mat och vikt-nojjiga midsommaren sen jag blev sjuk. detta skulle bli den midsommar på 6 år som jag tänkte/oroade mig minst för min egen vikt osv. att ha som mål att det skulle vara helt befriat från sådant vore nog orealistiskt. men det minsta någonsin, det kändes uppnåeligt.

hur gick det? jo, jag kanske lyckades. och borde kanske vara jublande glad för det. och såklart jag är glad, tacksam för det. men... det känns som att det lite är pågrund av förträgningstankar som jag undviker jobbigheterna. eller dels så hade jag sjukt kul i midsommar och då vill man liksom inte förstöra det med massa negativa tankar. så återigen, Tack alla som förgyllde helgen, gjorde mig upptagen av dans och skratt och andra saker som gör att man inte hinner tänka ätstörnings-tankar. 

men, som sagt, när det väl slår till så är det ju lika jobbigt som förr. och det är då jag blir tyst, ledsen, sur och trumpen. varje gång jag ser ett foto av mig själv nuförtiden så kryper obehaget i mig. så varje gång kameran åkte fram på midsommar så var ångesten där. för hur otroligt tjock jag blivit. hur jag faktiskt trivdes bättre (fysikskt - inte psykiskt dock!) i min smalare kropp. hur jag känner mig förfallen. hur jag skäms. hur jag får skylla mig själv att jag ser ut som jag gör när jag äter så mycket.

men jag förtränger det och äter och känner mig glad. fint så. tills verkligheten kommer ikapp liksom. 

och som vanligt: man är glad över att saker blivit bättre. men lite ledsen över att det ändå är som det är. när kommer den midsommar, de dagar, där det inte känns oeralistiskt att vara helt nöjd med sig själv. där det inte känns orealisitskt att inte vikt/tjock/ät/socker-noja och sådant. 

jag skäms ju, men just därför tränar jag på detta: en bild: såhär ser jag ut. tydligen. tränar på att acceptera det. även om jag mest vill gråta. 

midsommar i Baggbo:

kärlek! /ia