berggrund

för någon vecka sedan hände nått lite märkligt. något bra. något jag vill berätta om.
som så ofta på den här bloggen handlar det om tankar. om min livsresa.

(ibland undrar jag stilla varför jag lämnar ut så mycket av mig själv. tills jag inser att även om jag gör det, så finns det såååå mycket tankar och privatliv som bara är mitt eget, eller för noga utvalda. så rädslan att alla som läser min blogg vet precis allt om mig är egentligen ganska obefogad. däremot har jag valt att vara öppen, rak och ärlig för att det är enda alternativet för mig - annars skulle jag inte ha något alls att skriva om).

hursomhelst:
jag gick i skogen. promenad på väg hemåt. och så tänkte jag att jag skulle tänka på allt sånt där som jag kan/har mått dåligt över. verkligen låta bli att förtränga något alls, som jag ibland gjort i perioder i livet, för att inte ta åt mig av det dåliga.
så jag tänkte på allt. allt jag nånsinn kunnat mått dåligt över. alla rädslor. alla gamla saker. allt som jag gjort förr som jag tyckt varit dåligt och som jag skämts över. rädslan för att vara ensam och rädslan för viktuppgång och hela den långa baletten. rädslan för att inte få med mig alla mina nära och älskade människor in i evigheten. rädslan för framtiden. döden. ja, allt.

OCH (detta är så sjukt häftigt! - enligt mig): jag kände ingenting. eller jo: glädje. men ingen ångest, ingen rädsla. jag kände att ingenting kunde övervinna den glädje till livet jag lärt mig att uppleva, den tryggheten i mig själv och Gud jag har, den ro och den frid som finns.
det hade faktiskt blivit en sanning de där orden som står i Bibeln: ingenting kan skilja oss från jesu kärlek, varken död eller ångest, osv, osv.
det hade blivit sant..! att min tro på Gud, min tro på livet, min glädje, min nya känsla för att jag är värdefull och duger precis som jag är - hade lett mig fram ända till denna punkt: jag kunde tänka på allt hemskt jag nånsinn kom på - och det skiljde mig inte från glädjen och livs-kärleken.

så lättande. att veta att glädjen inte berodde på förträgning av "det onda". utan att även när jag tänkte/tänker på det, så blir jag inte rädd och ångestfylld.

det kanske inte alltid kommer gå så enkelt som det gör de bra dagarna. men jag VET att jag kan må bra. kan glädja mig. på riktigt. inte på grund av förträgningsmekanismer.
halleluja i hjärtat!

kärlek! /ia.