en tår i svarta hav

(obs! brutal-ärligt igen. om ni anser att man som kristen aldrig öppet ska lufta sitt tvivel och erkänna att livet med Gud kan vara svårt så kan ni sluta NU!)

jag skrev ju häromnatten om alla möjliga saker jag funderar på.
men dessutom funderar jag mycket på en sak till. på den där jesus. jag funderar och funderar. men blir nog aldrig riktigt klok.

påbörjade ett försök till något "poetiskt" när jag försökte få fatt i känslorna jag kände. den blev aldrig klar, men eftersom jag nästan aldrig skriver nått sånt nuförtiden så delar jag med mig av det halvfärdiga:

Gud, vem är du?
Och vem är jag?


Om du skulle göra alla glada –varför är jag inte glad?
Om du skulle göra alla levande – varför är jag död?
Om du skulle göra alla fyllda med kärlek – varför är jag kall?

Är det du som inte räcker till för mitt liv?
Är det jag som inte räcker till i min hängivenhet till dig?
Är det jag som har fel och alla andra rätt?


Jag vill att du ska vara mer.
Mer än att finnas till.
Jag vill att du ska fylla mig med liv.


Är det du som är långt borta?
Eller är det jag som vänder mig bort?


Kommer allt ont leda till nått gott?
Eller missade jag konsten att leva?


Gud, vem är du?
Och vem är jag?


för ibland känns det såhär: (inte alltid, men ibland, och det gör mig ledsen. och förvirrad). det känns som om min tro, min vetskap om att Gud finns, om att Jesus och Bibeln är sanning, gör att jag inte kan leva mitt liv som "vanliga" människor gör.  som att jag inte kan ha min lycka i att söka lyckan, i korta njutningar, av nöjen och lättsamhet... och sånt som människor njuter av. jag vill se djupare än så. 
jag vet att jag måste avstå det där. för min egen skull, för att jag inte skulle må bra av det. måste avstå festandet, alkoholen, shopping-konsumtion-lyckan, snabba förbindelser, sex, skönhets/kropps-dyrkan, humorträsket, att ge allt för något världsligt.
för jag vill något annat, något mer.


men samtidigt som min tro gör att jag avstår från mycket sånt där (eller är det min tro egentligen? eller är jag kanske bara till naturen en vemodig tänkare? en "djup" människa som tänker för mycket och har svårt att slappna av och hitta glädjen i det lilla? är det bara poet-själen i mig? hade jag brottats med samvetet, ångesten, det ledsna, även om jag inte var troende? )


hursomhelst, jag avstår. för att finna något annat. men ibland känns det som jag inte funnit DET som den där glädjen man ska få i gud och jesus, att jag missat den. som att jag sålt smöret och blivit utan pengarna. typ.


ibland (egoistiska tankar!) känns det som jag offrar allt och får inget. 


för ja: om nu tron ska göra en glad, varför har jag så svårt att vara glad? om jesus ska befria en från allt, varför kämpar jag fortfarande såååå med min självbild, mina tankar, mina ätstörningar, min kropp osv. eller är det bara min tro det är fel på? tror jag inte tillräckligt mycket? är jag inte tillräckligt hängiven och brinnande? är jag för egoistisk för att fånga den där glädje och kärleken? är det jag som är totalt genommisslyckad och värdelös som inte ens förmår ha en tro som bär mig fram till glädje? 
(konkret exempel: jag tvivlar så enormt på min tro när jag upptäcker att sådana saker som lätt viktuppgång, eller känslan av att vara tjock, kan rubba mina dagar helt och totalt. var gjorde jag av min jesus då liksom??)


om nu tron ska innebära gemenskap, varför känner jag mig så himla ensam? har jag någonsin hittat några riktigt, riktigt nära vänner som varit troende? har jag nånsin känt mig helt hemma i kristna sammanhang? har jag nånsin passat in i frikyrkogemenskapen? har jag nånsin blivit tillfrågad om att hänga med på såna där kristna grejer, konferenser och festivaler, vanligt häng och allt annat som visst de där kristna människorna gör. har jag nånsin blivit intresserad och kunnat dejta en kristen kille (eller jo, det hände ju i vintras och det vet vi ju hur jävla bra det gick!). har jag nånsin varit mer ensam än när jag slutade festa, slutade ha tillfälliga killförbindelser?
har vi nånsin varit en hel familj? eller har tron alltid varit någon sorts stötesten, både delat upp vår familj i 50 / 50, men också skapat så mycket skuldkänslor. (framförallt hos mig kanske). 
tron är allt annat än enkel. tron splittrar. splittrar människor och splittrar hjärtan. 


ibland vill jag bara skrika: Gud, du krossar mitt hjärta!


men vet ni vad? vad som är BRA mitt i allt detta: att jag vet att min tro inte gjort det lättare för mig i livet gör också att jag vet att den är äkta. jag vet att jag är beredd att offra något. att jag redan offrat. jag vet att min tro inte kommer för att jag är född in i en idyllisk frikyrkofamilj. jag vet att min tro inte beror på att det bara råkat blivit så. jag vet att min tro inte beror på att alla mina kompisar är kristna, att jag är uppväxt så. jag vet att min tro inte beror på att jag tycker det är roligt och häftigt på alla dessa kristna gemenskapsgrejer, konserter, läger, konferenser, festivaler och så (eftersom jag inte går på dem). jag vet att jag inte tror för att livet ska bli enklast möjligast. jag vet att jag inte tror bara för att jag är svag och rädd för döden. det krävs styrka, och svaghet, för att våga tro. jag vet att jag inte tror för att bli populär bland människor, för det blir man inte! jag vet att jag inte tror för att jag är med i en sån häftig, cool församling (bra, ja! cool? njoaoaoa... hehe. ) jag vet att jag inte tror som någon form av grupptryck. jag vet att min tro inte står och faller med andras tro. jag vet att min tro överlever alla möjliga former av besvikelser och tvivel. jag vet att om jag offrar allt - så var det värt det. 


men förbannat vad ont det kan göra ibland. när man bara längtar efter någon form av beröring och gemenskap. av kärlek. när man vill bli omtyckt och älskad av alla. när man bara vill ha den där killen som inte råkade vara kristen. när man bara vill dricka och dansa och glömma allt. för en stund. 


Hur avslutar man det här vettigt? jag vet inte.


Till Gud, Jesus: tyvärr, här har du nån som nog aldrig kommer bli riktigt klok på dig. som aldrig kommer tycka du är enkel. som aldrig kommer bli ditt bästa barn. men om det glädjer dig: jag kommer aldrig lämna dig heller.


kärlek! /ia.