Något litet om den stora prestationsångesten:
21 december, onsdag, den stora nervositetens datum. Då jag ska prestera och bli bedömd… (att jag överhuvudtaget skriver om det här är ju ett framsteg – det innebär ju att jag måste erkänna ett ev. misslyckande för er…)
Och jag önskar mig faktiskt inte en massa hejarop som: Åh det fixar du lätt! Jag vet att du klarar det! Osv. osv.
För ja. Jag klarar ju alltid allt sånt där. Som har med skola och så att göra. Alla förväntar sig det. Jag förväntar mig det. Så vad händer den dag jag misslyckas? Är det därför rädslan är så stor? Att jag egentligen är mer rädd för känslan av misslyckande, min egen och andras reaktion på det, än vad jag är rädd att inte klara själva tentan i sig.
Jag har ju alltid varit duktig. (Sen har jag ju misslyckats på massa andra områden i livet, familj och relationer, kärlek, vänner och gemenskap, att vara kristen och kyrkan, misslyckats med min egen kropp, med hur jag ville att den skulle vara. Misslyckats i att klara av att bli fri och frisk. )
MEN, skolan och prestationer, alltid check! Aldrig ett misslyckande.. Aldrig ett IG, aldrig ett underkänt prov, aldrig en omtenta. Högst betyg på skolan i högstadiet (inte som skryt – utan som ett underlag för var min rädsla att inte lyckas kommer ifrån…), massa stipendier hit och dit, bra gymnasiebetyg (fast inte ens bäst i klassen eftersom jag gick med Anton Lundmark, haha). Teoriprovet till körkortet fixat på första försöket, såklart, med god marginal. Uppkörningen på första försöket (faktiskt! – det var inte helt förväntat). Alltid bra omdömen på praktiken… Alltid beröm om man kliver fram och gör nått i kyrkan…
Jaja… så inför mitt, kanske allra sista, stora grej i skolvärlden, det viktigaste… så önskar jag bara att någon säger:
”Hej ia, det spelar ingen roll om du lyckas eller misslyckas för jag tycker om dig lika mycket ändå, och ser på dig med exakt samma ögon ändå.”
(och är det ingen som säger så för jag väl göra som jag brukar – låtsas att jag är Gud och skicka ett sms till från honom till mig själv eller nått… haha!)
Och jag tycker detta, en praktiskt tenta med någon som ”övervakar” mig känns 1000 gånger värre och nervösare än en skrivtenta… menmen.
Trots all nervositet har jag också samtidigt ett stort lugn. För det är inte på liv och död, och jag tror det ordnar sig. På det ena eller andra viset.
kärlek!/ia
1 kommentar:
Jag är precis som du Ia...:) Hela sitt liv har man varit "duktig flicka"... Alltid fått beröm för att man är så "duktig", alltid högsta betyg, bäst i klassen. Aldrig en omtenta. Varje gång dock livrädd att man ska kugga... inte för att det är så jobbigt att göra om... utan för att det skulle vara ett "misslyckande". Och det värsta av allt; praktiska/muntliga prov där en examinator ska se en i ögonen och ge en bedömning. "DU är dålig. Du är en värdelös person som inte kan det här. Du kommer aldrig lyckas." Det är så det känns att få kritik... att det är min person som blir underkänd. Trots att det jag gör och det jag ÄR är två helt skilda saker.. Besvikelse. Man kunde gjort det bättre, pluggat mer, kämpat mer. Aldrig nöjd. Alltid skyhöga krav.
Samtidigt en osunt stor press på sig själv! Vad är man så rädd för? (Jag menar, inget farligt kan ju hända:)) Och det viktiga är att ens familj och vänner kommer älska en lika mycket oavsett ens prestation! JAG som person är lika betydelsefull oavsett vad jag presterar.
Att inse att ens värde ligger i vem man är, inte vad man gör. Att sluta försöka vara perfekt och erkänna för sig själv och andra att man får göra misstag, att tillåta sig att vara människa. Att göra sitt bästa, och sen vara nöjd med det. Att sluta jämföra sig med andra. Att bli trygg i sig själv, nöjd med sig själv, som man är...
Det är sånt vi får öva oss i, vi som skadats av vår "duktighet"... :)
Så kämpa på Ia, ge inte upp.
Skicka en kommentar