i kön och kostymer, svett och parfym ville jag sjunga om den ömhet vi var värda. men det var så svårt.

Lite såhär då va:

Jag tror det är bra att jag lär mig att inte skriva om saker när jag är mitt uppe i det. Man ser inte så klart då. Idag kan jag tolka saker med lite mer distans, så:
Igår tänkte jag att jag skulle skippa träningen och ta en vilodag, för jag behöver det. Skulle äta middag, vara hemma, ensam, mysa och fixa lite. Kanske ta mig tiden att sitta ner och läsa en bok. Men jag pallade bara inte. Jag kunde inte. Kunde inte sitta still. Att äta middag var inte att tänka på. Så tillslut fick jag ju ge upp och gå och träna ändå, såklart. Och blev botad. Kom hem och var trött och glad och ro att landa.
Visst kan jag skippa träningen, så länge jag har något annat för mig. Träffar folk, aktiverar mig. Men att vara ensam hemma, en hel kväll, och själv föra diskussionen med min hjärna, ”varför går du inte och tränar nu när du ändå har tid” – att föra den diskussionen en hel kväll utan någon att bolla det med. Jag pallar inte. Jag står inte ut. Jag ger upp, och tränar. Ett sådant där träningspass som inte drivs av glädje och energi, utan drivs av måste, måste, måste. För att kunna må bra efteråt.
Och det som gjorde mig lite extra ledsen igår var när jag för skojs skull skulle kolla upp hur många dagar sen det var jag var hemma ensam en kväll utan att vare sig gå och träna eller iväg och träffa nån, så såg jag att det var över fyra veckor sedan…
Och insikten drabbade mig: Jag klarar inte av att vara själv. Ensam hemma.

Och det handlar ju inte bara om tankar och psyket, utan (bra eller dåligt??) min kropp är så van med att få träna nästan varje dag, och få den där endorfinkicken, så när jag ska gå hemma en hel kväll, utan att ha fått kicken, så blir jag helt rastlös. Ledsen. Gör massa dumma grejer som jag ångrar och skäms för sen.
Ska det verkligen vara så? Att man måste träna varje dag för att kunna slappna av och vara glad? Och jag börjar tvivla på mina tankar om friskhet… Men banne mig, nej, jag är ju för sjutton 1000 gånger friare och gladare än jag varit, så jag har kommit långt. Men jag kanske inte är så framme som jag trodde…

Och jag släpper fram det där ordet: Träningsberoende. Jag tränar ju med glädje och lust, allra allra oftast. Men… jag vet ju att det här varit min svaga sida i många många år, att äta normal mat och lite fika då och då, det pallar jag, men att inte träna…. Nej. Det är för svårt, för jobbigt.
Och visst, det är ju inte världens sämsta beroende direkt. Bättre än alkohol, droger, tabletter osv. såklart. Men ändå.

Och att jag inte kan hantera ensamhet… ja det är ju också lite sorgligt. Men, tyvärr, tror jag knappast jag är ensam om det. Om önskan att livet ska gå i 110km/h, om att nästan alltid vara omgiven av människor. För att slippa sig själv. Och jo, jag tror det finns något naturligt och bra i detta också… I att vi inte är skapade att vara ensamma. Men man kanske måste klara av att vara ensam några timmar varje dag...

Nu till de bra sakerna med denna insikt: Att jag kände mig absolut tvingad att gå och träna, handlade inte om att jag trodde jag skulle bli tjock om jag inte gjorde det. Alltså ingen ätstörning. Ett träningsberoende och rädsla för att vara själv är vad det är.

Vad gör man åt det? Skaffar en barnvakt åt mig själv kanske? Haha. Att få bort träningsberoendet genom att träna mindre kommer inte på fråga just nu då jag ska hårdträna inför en grej. Men, jag kanske aktivt måste, i förväg, planera in dagar då jag måste vila.

Idag då? Jo, eftersom jag tränade igår är jag ju i ännu mer behov av vila, speciellt eftersom planen är att köra skiten ur mig själv imorn på skivstång intervall, och kanske träning hela helgen. Och idag tror jag att jag klarar det. Med ett knep ( av det lite tragiska slaget…), dels är jag ju rätt trött i kroppen, så om jag då bara äter exakt vad som behövs för att inte vara hungrig, men absolut inte så man blir så där energifylld, pigg och sprallig ni vet, utan att man är sådär trött att man faktiskt inte orkar göra någonting, inte ens har lust att träna för man är trött. Ja då funkar det. Yeey vilken seger. Hmm.
Men första gången på en månad jag är ensam hemma en kväll utan träning. alltid något.
Nu ska jag bara brottas i nån timme med tanken på om jag ändå inte borde gå ut och gå lite när jag faktiskt inte har tränat idag. För att inte vara helt och hållet lat…


Nä men gud vad negativt det här kändes. Jag mår bra! Jag är inte anorektiskt, ätstörd, jag är glad och mår helt okej. Jag har fina vänner, en bra familj, ett spännande liv, en praktikplats där jag lär mig massor, snart en högskoleutbildning i min hand, en frisk kropp, en människa som gör mig glad nästan varje dag och framförallt: En tro som bär allt, som håller. En Gud. Grundtryggheten. Friden.

Sen har jag tydligen lite att jobba på. Livet ska inte vara lätt som en plätt.

Kärlek!
/ia.