the drugs don't work

-
efter en helg med praktik på sjukan:

Utan att berätta några detaljer, med tanke på sekretess och så, så måste jag säga: mitt hjärta blöder. när jag ser dessa killar, flera år yngre än mig, som kommer in som intoxer. som överdoserar droger. som lever i missbruk sedan de var tonåringar. det gör så ont i mig. så, så fina unga människor. som är på väg att hamna totalt snett och förstöra sina liv. man ser dem så ofta, det är så vanligt. alldeles för vanligt. mitt hjärta går sönder för dessa killar. mitt hjärta går sönder för tjejerna som vill skära sönder sig själva. för jag kan nog ana... den där känslan på insidan.

det som är bra med det hela är att jag känner något. att jag inte blöder för mitt eget hjärta längre. att jag orkat lyfta blicken och se, verkligen se, andra. och känna något. och jag vill göra något, förbättra, förändra. och jag känner att jag i framtiden skulle vilja göra mer än att bara ta blodtryck, temp, puls på dessa patienter och ge dem nån medicin. Jag vill hjälpa på riktigt. Så de kan läka på riktigt. Bli fria. Utvecklas till de fina människor de är innerst inne. Att de ska se sin egen potential. Att de ska känna äkta livsglädje. Att de ska få känna sig älskade och sedda.... Att de ska veta att det finns en Gud som skapat dem övemåttat underbart. Att de ska veta att det finns människor som vill älska dem. Att de ska veta att livet är värt att leva.

och vet ni vad vänner? Det känns som om dessa problem blir allt vanligare. Att allt fler allt yngre människor mår dåligt. Och jag tror inte att det är en slump. Jag tror det beror på att vi vänt Gud ryggen. Och jag tror inte man med några enstaka punktinsatser kan göra något för att förändra situationen på riktigt. Jag tror att det behövs en radikal förändring av våra värderingar och våran samhällsstruktur. Jag tror vi måste bryta oss ur individulismen. Som fångar oss, vare sig vi vill det eller inte. Jag tror vi behöver gemenskap, kärlek, ömsesidigt beroende. Jag tror barnen behöver närvarande föräldrar som ger dem tid och kärlek, inte pengar och prylar som kompensation för den bristande närvaron. Jag tror vi behöver kontakt över generationsgränserna. Jag tror vi behöver bra skolor med bra lärare som får tid att se barnen. Jag tror vi behöver föreningar och gruppaktiviteter istället för fler dataspel och playstation. Jag tror vi behöver vuxna som vågar sätta gränser för sina barn.

och vet ni ännu mer vad? Jag tror inte denna förändring är möjlig om vi inte omvandlar oss själva på djupet och börjar tro på något större än oss själva. Tro på en Gud som har skapat världen, och som vill oss väl. Så länge vi bara tror att det är vi själva som ska skapa oss ett lyckligt liv så kommer vi bli krossade under alla krav. För det är det världen säger åt oss: Du är din egen lyckas smed. Och vi kämpar så hårt, hårt, hårt för att bli lyckade. Jag, min och mitt. Och tid blir en bristvara. Pengar, framgång. Men barnen då? Vem ska ha tid för barnen? När vi bara jobbar och jobbar...
Jag tror vi behöver en Gud för att bli mindre egocentriska. För att se att det finns nått mer efter detta liv. Ett högre mål. En himmel. Ett paradis. Som är så mycket mer än vi kan föreställa oss här. Jag tror vi behöver bli syskon med varandra, inte konkurrenter.

Och vet ni vad nr 3: Jag tror vi behöver ta reda på vem den där Jesus var, vad han sa och gjorde, hur han sa åt oss att leva, för att kunna hitta den där Guden, för att kunna leva tillsammans. För att kunna älska.
För att kunna hindra att unga människor stoppar kropparna fulla i gift för att de inte orkar med den här verkligeten. För att kunna hindra att människor skär sönder sina kroppar för att de inte klarar av ångesten som bor inuti.

Det här är vad jag tror. Och ni behöver inte hålla med. Men personligen är min fasta övertygelse att med mer Jesus, mer Gud i vårat samhälle så skulle vi få mer gemenskap och kärlek. Och jag tror att vi skulle få färre barn som går sönder.
Färre intoxer, mindre alkohol, mindre droger, mindre våld, mindre självskadebeteende, färre självmord, mindre våld i relationer, mindre otrohet, mindre barnmisshandel, mindre pedofili och barnporr, färre anorexifall osv osv osv.
Är det inte värt att testa?

För mitt hjärta blöder när jag ser den där pojken i den där sjukhussängen. Det hade kunnat vara annorlunda.....

Och kalla mig gärna naiv. kalla mig drömmare. Men jag tror man kan förändra världen. Bidra
med något positiv. Jag vill att mitt liv ska få betyda något för några. (och när jag funderat lite mer HUR jag ska göra kan jag ju återkomma ;)

kärlek!
/ia.