jag har funderat länge och fram och tillbaka på ett inlägg…
som jag inte kan bestämma mig om jag verkligen vill skriva eller inte. men nu
gör jag det.
att jag inte vill skriva är för att detta inlägg kan ha en
väldigt negativ klang. det kan göra att människor få en dålig feeling. och jag
vill ju inte sprida sånt egentligen. det kan göra att jag själv framstår som
negativ/besserwisser/bitter. jag är rädd att människor ska få en sämre bild av mig. som mindre snäll/gullig/allmänt trevlig. men det skiter jag i nu faktiskt!
jag ska dela ut en sorts känga. ett klagomål. för jag tror
att följande är ett problem. i min församling och kanske i andra kyrkor också. det är allvar och något som kanske är tänkvärt. men det som gör mig så himla tvekis är framförallt funderingen: är jag något bättre
själv då? inför det problemet jag ska ta upp, hur beteer jag mig själv? inte något
alls bättre än de jag ska klaga på. så kängan är lika mycket till mig själv,
bara så ni vet!
en sista viktig poäng innan ämnet i sig kommer: jag väljer
att skriva detta nu för att jag mår väldigt bra just nu. jag känner mig inte
ensam eller ledsen eller bitter och jag bryr mig inte alls om det blir någon
ändring eller inte inom ämnet jag tar upp. jag trivs precis bra som det är, so
no skuldkänslor nu folks!
äntligen till kritan: jag kan tycka att kristna människor
har ett större ansvar inför sina medmänniskor än vad icke-kristna människor
har. för man har själv valt, och sagt ja, till att älska sina medmänniskor som sig själv. man
har själv valt att gå in i enheten där
alla är en och samma kropp. och jag tycker mig att bibeln antyder att
kristna har ett extra ansvar för andra kristna, sina bröder och systrar. att vi,
som kristi församling, kristi kropp, ska ta extra hand om varandra.
jag vet att relativt många från min församling läser min
blogg. alltså läser de/ni om mina ätstörningar. och ni läser om min ensamhet. att
det oftast är ensamheten som gör att jag ibland mår dåligt och tar ut det i ät-grejer
istället. ni läser att jag tycker det är väldigt jobbigt att vara ensam på
helger. ni läser att jag går och tränar för många dagar i veckan bara för att jag inte har något annat
att göra på kvällarna, fastän jag kanske egentligen inte har lust/orkar.
på de snart två åren jag varit medlem i centumkyrkan falun
kan jag nog räkna på ena handens fingrar de gånger jag blivit hembjuden till
någon i församlingen (om man borträknar husgruppen, det är ju en ”anordnad”
aktivitet). jag säger inte att det
aldrig händer, (och ja, det har hänt när jag tackat nej för att jag inte
kunnat, absolut!) var ju t.ex hembjuden till
Bergs för några veckor sedan och kollade på fotboll. och åh vad jag blev glad och uppskattade det!
men även det kan göra mig lite fundersam… är det naturligt, och sunt, att man
inom en församling blir övernaturligt glad och tacksam, som om man på nåder,
blir hembjuden till någon i församlingen? är det sunt och naturligt att jag
varje söndag blir så himla glad vid kyrkfikat för att folk är trevliga och
pratar med mig? ska inte det vara något helt fullkomligt självklart?
så denna enda gång: en känga för att det aldrig kommer något
”ska vi ta en kaffe på stan?”. för ett ”vill du följa med oss hem och käka
söndagslunch?”. för att det aldrig kommer något ”ska du med och se på film
ikväll?”.
min församling är fin och bra på massor av sätt. helt underbara,
fina, fantastiska människor. men i ärlighetens namn: särskilt singel-vänlig är
den INTE.
och visst. jag tycker det är jobbigt att äta mat borta. jag tycker
det är jobbigt att fika. det är besvärligt med filmkvällar och godis. så ja, på
det sättet är det väl bra att aldrig bli bortbjuden. MEN egentligen är ju den
bästa medicinen att kämpa mot mina ätstörningar att utmana dem. inte att hela tiden följa
rösten som säger ”bara äta ensam hemma”.
och nä, jag vill inte ha en massa hembjudningar som plåster
på såren och för att jag hittar folks dåliga samvete. jag vill att vi ska tänka
till! är vi EN församling, en kristikropp? Eller är vi massa små olika kroppar,
där varje familj, varje hushåll, är sin egen kropp? har vi smittats helt av världens sätt att tänka att var och en sköter sitt, av individualismen, tvåsamheten, familjeidyllen? och de som olyckligtvis är
ensamboende singlar får skylla sig själv och helt enkelt stå ut med sin
ensamhet? är det obekvämt att umgås med någon som är ensam? är det roligare som
par att bjuda hem andra par?
och nä. jag bjuder inte hem någon annan ensam människa hem
till mig heller. så jag är precis av samma skrot och korn jag med.
det är DÄRFÖR jag tror vi behöver tänka till. jag åker till
indien om 3 månader, och har jag klarat mig i två år utan hembjudningar gör jag
det säkerligen i 3 månader till. det är inte där skon klämmer.
skon klämmer i att vi vet att det finns ensamma människor i
våra församlingar och vi gör inte något åt det. och det gör att de ensamma
känner sig ännu mer ensamma och misslyckade.
ni som är med i andra församlingar, i andra städer: hur ser
det ut hos er? är det singelvänligt? jag är nyfiken. (då kanske jag flyttar dit såsmånigom, hehe!)
som tur är, har jag ju massa fantastiskt fina vänner utanför
församlingen, som också är ensamma, och
tillsammans hjälper vi varandra att vara mindre ensamma. Tack för det finingar!
Tack för alla kaffekoppar på stan, alla filmkvällar i era soffor, alla
träningspass på friskis, alla snack osv. osv. ni räddar mig! ingen nämnd, ingen
glömd.
kärlek! / ia
….och hoppas jag inte blir utesluten ur församlingen nu,
hehe.
och argumentera gärna emot mig om ni tycker jag har fel!
3 kommentarer:
Nä, församlingar är inte alls så singelvänliga efter att man kommit upp i för-gammal-för-ungdomssamlingar-åldern. Jag känner ganska ofta som du, även om jag inte går i någon kyrka här i Stockholm. Jag borde ta tag i det, jag vet, men jag jobbar så många helger och det blir liksom aldrig av.. Ska vi starta en singelkyrka? Haha..
Vad bra att du vågar säga sanningen!!Fortsätt så...
Jag håller med. Det är inte lätt att komma som singel i varken kyrkan eller resten av samhället.
Skicka en kommentar