Man vill inte vara hård som sten. Man vill inte göra sitt
hjärta till ett stenhjärta. Det är farligt att bita ihop och låtas som att allt
är bra.
Men det är oerhört jobbigt att vara mjuk också. Att släppa fram
det där sorgsna, sina tvivel.
Jag tycker om att gå till kyrkan, visst gör jag det. vissa
gånger ger det mig en otrolig energi- och glädjekick.
Men ibland är det jobbigt att gå dit också.
För det är som om alla mina försvarsmurar jag effektivt
bygger upp i veckan bara faller samman. Av själva atmosfären. (helig ande? - på kyrkspråk) SÅ ofta känns det som mitt hjärta ska brista
när jag är i kyrkan. som att jag skulle kunna gråta sönder. Och jag vill inte det, orkar inte det.
Jag vill inte alltid gå dit och vara
rädd för att bryta ihop. Vill inte att varje gudstjänst ska bli en kamp för att
bara släppa fram någon lämplig mängd tårar, inte de oceaner av gråt och snor
som riskerar komma om jag skulle släppa på mina spärrar Jag vill inte bita
hårt i kinderna, jag vill inte gå ut och gråta på toa. Jag vill inte att nån frågar hur det är, för
jag orkar inte försöka förklara, hulka fram allt det jag ändå inte kan
förklara. Jag vill inte bli tyckt synd om. Därför kan jag tycka det är pinsamt
att gå till kyrkan. där jag bara gråter och gråter.
Är jag då världens superledsnaste människa som bär på massa
tunga sorger och hemligheter? Absolut inte! Jag har det bra. Jag mår oftast
bra.
Men mina tvivel blir nog aldrig så starka som när jag är i
kyrkan. Det kanske låter knepigt, är det inte där man borde bli stärkt och
trossäker? Jo, och ibland har det ju den effekten.. (ofta i efterhand blir det så också, med lite distans)
.. men ibland…
Det är så lätt, i veckorna, att bara leva på. Leva sitt liv,
vara nöjd när tiden uppfylls av jobb och aktiviteter, träning och träffa
vänner. Gud är med som en vän i vardagen. Och det är bra, det är fint att livet
får vara så… men man fokuserar på mycket annat. Killar, träning, you name it.
I kyrkan dyker allt det där existensiella tvivlet upp. Jag är
nog en väldigt existentiell-funderande människa. Har alltid varit, kommer
alltid förbli. I kyrkan får jag tid att tänka över allt det där. Tror jag verkligen
på det där? Om Gud? Var det här allt? Men mitt största tvivel handlar inte om Gud och Jesus, jag
VET ju att jag tror. Jag VET att de finns.
Mina tvivel handlar om mig själv. Om mitt liv. Om oss,
gemenskapen. Om min förmåga att leva ett kristet liv, om att leva sin tro. Om jag verkligen vill avstå allt världsligt. Eller om jag både vill ha kakan kvar på bordet och äta den. Ha det bästa av båda världarna.
Och det är DÅ det blir jobbigt.
För jag är så otillräcklig. Tänker på hur jag lever mitt liv
och inser hur långt borta från Gud och hans vilja jag kan vara. Hur mycket
egoism som finns i mig, och hur lite kristuslikhet. Och DET gör så ONT. Hur fel det är med mina drömmar, att min
största längtan bara handlar om beröring från någon som får min hud att brinna
och mitt hjärta att slå. i hundratio kilometer i timmen.
Och den där ensamheten. Som plågar mig. ibland. Då och då.
ofta. Sällan.
Den blir också sådär extra påtaglig i kyrkan. Så att det
blir jobbigt att gå dit. För jag tvivlar på mig själv, mina motiv, om jag verkligen är i
kyrkan för att jag tror på Jesus, vill efterfölja honom, eller om jag är i
kyrkan varje söndag för att jag ska slippa vara ensam några timmar varje
söndagsförmiddag. Om det är för gemenskapens skull, för att sitta av
gudstjänsten och få prata med lite människor efteråt, som jag är där. För att
det är mysigt med kyrkfika. Och gott!, haha. För att få känna mig som en del i
en helhet, som en av alla andra med min tro. Inte annorlunda, inte utanför.
Om det är därför jag går till kyrkan, hur stark är då min
tro? Om precis alla andra avsäger sin tro, och jag måste tro själv, hela livet,
står jag pall då? eller är jag kristen bara för att få lite go gemenskap?
(Men i sånna fall borde jag väl sökt den gemenskapen någon
annanstans, tror har ju inte gjort livet lätt bara direkt... Då borde jag väl
skaffa mig snabba ragg och ytliga kontakter, bli en partybrud istället? )
Och ensamheten… som blir så påtaglig i kyrkan på det andra
sättet. Att alla andra kommer dit tillsammans. Alla går tillsammans. Hem till sitt.
Två och två. Familjerna. Jag går till
Friskis efter varje Gudstjänst. Ensam. För att slå sönder några timmar till av
den lååååånga söndagen.
I söndags handlade gudstjänsten om att Jesus ska komma
tillbaka till jorden. När jag sprang där på löpbandet på Friskis efter
gudstjänsten (obs, att försöka springa fort om samtidigt ha gråt-hulk i halsen
är ingen bra kombo!) så tänkte jag: Jesus får gärna komma tillbaka idag om han
vill. Så jag slipper vara med något mer.
Sen händer något. Man hittar en vattenpöl att plaska runt i.
Man blir hög av endorfiner. Och så en
stund senare, en dag senare, känner man sig som världens lyckligaste och att
livet är en underbar gåva och man är hur tacksam till livet och Gud som helst.
Och är bara så glad över att få vara med och leva.
Vilka vändningar. Det suger energi. Det gör mig rädd för
kyrkan, för att bli berörd. Jag orkar inte gå sönder hela tiden.
Livet är lätt när det rullar på med aktiviteter, jobb,
träning, umgänge och kanske någon snygg Herre att spana in. Och Gud, min bästa,
tryggaste vän, mitt ibland det där.
Men livet blir svårt när man får mycket tid att fundera, när
man funderar på livet, meningen, hur man själv lever, hur man vill leva, på
kristenheten och tron, på kyrkornam vad man drömmer om och allt…
Nu ska jag iväg och träna. Med införskaffat sällskap. Tjing!
kärlek! /ia.
1 kommentar:
Fint skrivit! Jag känner igen mig precis och gillar att du vågar vara ärlig!
/josefin
Skicka en kommentar