after night, dawn is there

jag har i månadsvis funderat lite på en grej som jag tänkt skriva ett inlägg om. och så, äntligen, när jag läste en artikel i Dagen som handlade om precis just det, så fick jag mig en liten spark i baken.

det handlar om att vi (kristna)  inte pratar så mycket om Gud. om vår tro. (eller skriver om den.)

 här är orden jag läste:

"många talar nästan aldrig om sin tro. Man kan sitta på kyrkkaffet efter att ha firat gudstjänst tillsammans och delat nattvard men det blir ändå bara tal om mobiltelefoner och altaner. Man tror, men man pratar inte om sin tro. Det skulle behöva förändras, för vår egen utvecklings skull men också för att tron ska kunna ta sig vidare till andra"

(nu borde jag vara ordentlig och ge en källhänvisning. kanske det var mattias sennehed som skrivit detta?)

han sätter iallafall fingret på det jag tänkt på.

jag läser flera bloggar, från människor som jag vet är kristna, men som aldrig skriver om Gud. (eller nästan aldrig) 

jag märker själv hur jag kan bli. att jag skriver om allt möjligt utom det. träning, killar, nöjen, jobb, osv osv. och nä, man behöver såklart inte alltid skriva om Gud. man kan ha en annan "inrikting" på sin blogg. 

med det lite ledsamma är att jag vet att för mig är det iallafall så att det är i just  de perioder när jag liksom inte fokuserar på honom som jag inte heller skriver om honom. och jag funderar: om vi verkligen var helt uppfyllda av Gud, av vad han gjort för oss, om vårt liv var fyllt av tacksamhet till honom, om vi brann för honom, skulle vi ens kunna låta bli att skriva och prata om det?

jag tror att vi skriver och pratar om Gud så lite för att han här i Sverige är en ganska liten del av vårat vardagsliv. för att vi (tycker) att vi klarar oss bra utan honom (undermedvetet kanske). för vi har så oerhört mycket annat runt omkring oss som kräver vår tid, vår uppmärksamhet, vår energi så vi inte riktigt har något över av vårt hjärta och vår hjärna till Gud. det är liksom ganska fullproppat med andra grejer där. (ni vet sådden som faller bland tistlarna, där "värdsliga bekymmer, rikedomens lockelser och alla möjliga begär tränger in och kväver ordet") 

det här inlägget är verkligen inte menat som en lång anklagelse till varken mig själv eller någon annan. det är tänkt som en tankeställare.

varför är det så här? hos mig, hos er. hur gör vi nånting åt det? vill vi göra nånting åt det?

och att vi kristna kan träffas, ha timslånga sammankomster. promenera, se på film, bara umgås, allt möjligt... utan att prata om Gud är..förunderligt? tragiskt?

att vi så ofta även i kyrkan talar om allt annat än Gud är ju nästan komiskt. det är BRA att vi pratar om vardagssaker och delar vardagslivet också såklart. jag älskar det. det är det som bygger upp relationer, också. men ibland känns det lite tomtnär många verkar ha världens gudsuppelvelser inne i kyrksalen och sen när man kommer ut till kaffet pratar man bara om jobb och altanbyggen. och ses man på fritiden utanför kyrkan pratar man absolut inte om Gud. 

det är mycket som är lite konstigt. 

jag lyfter frågan men har inga bra svar. men visst får man göra så?

kärlek! /ia