när det blir påriktigt.

ibland kan jag lätt stänga av. känslorna. man bara kör på.
och det kan väl vara en bra överlevnadsstrategi.

men ibland drabbas man. av människors livsöden. och jag blir glad när det händer. när jag kan ta in, när jag faktiskt kan känna mig förkrossad över livets orättvisor.

jag blev glad när hans öde drabbade mig. glad - för att jag blev ledsen. och berörd. och arg.

jag träffar ju en del cancerpatienter. och som sagt, på grund av stressen, av att man har många patienter och mycket att göra, och ibland kanske pga av att man har olika personkemi med olika människor, och ibland för att man inte vill och orkar ta in: det är inte alltid jag kan bry mig jättemycket. det blir ett jobb, och man stänger av när man går hem (som sagt, kanske en bra överlevnads-strategi. ibland)

men ibland träffar man någon som berör. någon som tar sig in i ditt hjärta, din hjärna och in i varje kroppsscell.
som gör mig tacksam över mina friska kroppceller. mina näras friska celler. att vi inte är människor som håller på att bli uppätna inifrån. människors vars celler tagits över av en massproducerande elak helvetes-och dödsmaskin. 

och när jag ser det. ser vad cancern, denna förbannade dödens sjukdom, gör med människor, så blir jag ledsen. och förtvivlad. och arg. 
för det är liksom inte bara det att man riskerar att dö. det är också vad sjukdomen gör med människorna medan de fortfarande är i livet. att se hur cancern och cellgifterna suger musten ur folk. gör dem till bleka, väldigt bleka, oigenkännliga kopior av sig själva.

när jag ser, och tar in, att människor som är femton år yngre än mina föräldrar, ser, och beter sig som sjuttioåringar,  då gör det ont i flickhjärtat. femtio kilo skinn och ben. grå/vit hud. döda ögon. dålig hörsel. nästan ingen röst. tusen mediciner. morfin för att kunna sova och leva.. sond för att kunna äta. experter på sin egen sjukdom.

och ändå. en människa. jag måste se honom som en människa. inte ett vårdkolli. en människa med en vilja, ett hjärta, ett liv. 
en människa med människor den älskar och älskas utav. de som tillsammans tar resan genom det totala förfallet. för att sedan.... dö.
hur mycket finns det kvar av honom innan dess. hur långt kan det gå? hur mycket kan cancern äta upp en människa?

en människa, som trots all sin sjukdom, ser mig.
som frågar. som är intresserad.
en människa där cancern, ännu, inte har tagit all mänsklig värdighet ifrån honom. en människa, som trots en kropp full av morfin inte blivit avtrubbad, inte avsagt sig sin medmänsklighet.

han säger: 'vilket fint kors du har' när han ser vad jag har om halsen. och åhhhhh vad jag önskar att jag hade kunnat svarat något vettigt. men det gör jag inte. sagt något om den Gud jag tror på. som kan ge hopp. men det gör jag inte. tungan viker sig, snubblar i munnen. ut kommer... ett mummel om ingenting. jag hoppas så starkt att han förstår ändå.

och han berättar om ängla-smyckena han köpt till sina nära och kära. för att de ska minnas honom. och jag önskar jag kunde säga något vettigt. säga något tröstande. men det gör jag inte...
... jag hoppas han förstår ändå.

vi plågar honom, och sticker honom, behandlar honom, allt för de medicinska orsakernas skull. han biter ihop och låter oss hållas. vet vad som måste göras.

vi pratar om var jag bor och om vintern och snön. han är bekymrad över hur det är att jobba natt, om det är jobbigt och så.
när jag går hem på morgonen så önskar han mig en god sömn.

att han ser mig, bryr sig om mig, när det är han som om några timmar ska läggas på ett operationsbord, trots att han är i ganska dåligt fysiskt skick...

... det gör att jag tänker att cancern och sjukdomen och djävligheterna ändå inte har segrat. sjukdomen kan ta en människas kropp,
men inställningen till livet, det kan ingen ta ifrån honom förrän han själv ger upp.

min allra största beundran.
min allra största glädje över att någon lyckas göra mig berörd och ledsen.
min allra största ilska över en skit-sjukdom som så påtagligt äter upp och bryter ner människor. tills det finns ingenting kvar.


ta hand om era nära och kära och er själva!

kärlek! /ia.