Man ska akta sig för kolhydrater för det blir man tjock och
sjuk av. Kolhydrater behövs som bränsle för hjärnan och musklerna. Man ska akta
sig för fett, för det är farligt. Att äta fettsnålt är framgångsreceptet för
att bli smal. Men man behöver fett för att kunna tänka och må bra. LCHF ( > mycket fett) är den nya inne-dieten som alla lyckas såååå bra med. Frukt och grönsaker är nyttigt. Frukt innehåller mycket socker
och gör dig fet. Kött är en bra proteinkälla som hjälper till att bygga upp
musklerna och det innehåller järn. Rött kött är farligt för blodkärlen och
dåligt för miljön. Fet fisk är nyttigt… men fett var ju farligt? Och få se nu,
var det torsk man inte fick äta för att den håller på att utrotas? ”Jag slutade
med bröd och gick ner 10 kilo” säger nån. ”Bröd är en naturlig del av
människans kosthållning” säger någon annan. Ägg är väldigt nyttigt säger jag.
För mycket ägg är inte bra för kolesterolet säger någon annan. Man bör fylla på med kolhydrater efter
träning.. men bröd, pasta, potatis, ris och bananer är ju så hiiiimla farligt, så vad
sjutton ska man äta då? Och protein är viktigt att äta efter att man tränat..
men kött är farligt och ägg är farligt och hej och hå. Och mjölkprodukter är dåliga och vi ska inte äta dem och ost är bannlyst. och så får man benskörhet om man inte äter det. hallå, hjälp mig!
Och nötter är det nya supernyttiga mellanmålet sägs det. Fast
man ska inte äta nötter för att det är energirikt och man kan gå upp i vikt.
Man ska inte äta för mycket fikabröd, glass och godis och
etc. säger dom. Och samtidigt mässas det om att man inte får vara
för hård mot sig själv, man ska unna sig, man ska njuta men inte äta av allt
alltid, utan prioritera... Jaha… men om man är en människa som inte är speciellt
sugen på godis och kakor förrän man tar en tugga och då är man fast och vill
bara ha mer, mer, mer…. Vad gör man då? avstår allt? Inte bry sig, och äta
allt?
Och det är bra för fettförbränningen att promenera innan
frukost, sägs det. och man bryter ner sina muskler om man tränar utan att ha
fyllt på med bränsle, sägs det. Och vill man inte bli ’biffig’ utan ha muskler
som är starka och anpassade till konditionssporter t.ex. löpning och
längdskidåkning säger vissa att man ska träna uthållig styrketräning. Mest använda
egna kroppen som vikt. Andra säger att man alltid behöver öka belastningen för att bli starkare, att man annars aldrig utsätter musklerna för någon ny
påfrestning och att man därför aldrig blir starkare. Vissa säger att man ska prioritera konditionsträning
om man vill gå ner i vikt, andra att man ska styrketräna för att man behöver
musklerna för att öka förbränningen. Det sägs att man ska variera sig för att utvecklas, men om man hittat sina favoriter då och inte har tid att köra sju olika pass i veckan?
så: varje gång jag tränar med tunga vikter är jag rädd för
att bli biffig, och när jag tränar med lättare eller med kroppen som enda
motstånd, är jag rädd att träningen är meningslös och inte utvecklar mig. Om jag bara tränar konditionsträning blir jag
rädd att bli ’slapp’ och förlora muskler. Och nån röst inom mig säger att jag måste
träna mer, mer mer, både för att jag VILL men också för att jag borde. Och en
annan röst säger: ju mer du tränar ju mer kommer du att äta och då kan du ju i
alla fall inte närma dig ditt mål.
Man ska utesluta sötsaker om man vill komma iform. I decembertider
bjuds det alltid på fika, lussebullar, pepparkakor, glögg osv osv. och man vill
ju inte vara en tråkmåns som säger nej, och dessutom är det ju gott?
Mamma tjatar (hål i mina öron) om att jag inte får äta för lite. Att man får
dålig förbränning om man äter för lite. En röst inom mig vet att jag INTE äter
för lite, utan snarare för mycket, och det inte är konstigt att det blivit som
det blivit och att det är totalt j’’’’’ omöjligt för mig att komma tillbaka
till bättre form om jag äter som jag gör nu. Vem ska man lyssna på?
Och samtidigt var det det där med hormonerna och p-pillren eller icke-p-pillren och min dumma (förstörda?) kropp med sin icke-mens och vad spelar allt sånt för roll i det här.?
Jag VET jag att jag inte
får hålla på och bry mig alldeles för mycket om vad jag äter och inte äter,
eftersom jag haft en sjukdom där sådant betyder allt och att det i sin tur leder till att man kan tappa livsgnistan
och glädjen totalt. Och det är ju det inte värt.
Ena dagen kollar man på Marit Björgen och blir så grymt
imponerad och inspirerad och tycker att hon har världens coolaste kropp och jag vill träna så mycket JAG kan i mitt liv, med den tid som finns över efter jobb
och sånt.
Sen råkar man kolla i nån skvallerblaska (jag vet, jag ska
inte läsa sånt!) och ser de supersmala, supersnygga modellerna och tänker: jag
måste sluta äta så förbannat mycket.
Allt detta med kost och träning känns ibland som en stor
jäkla djungel. En djungel jag har så lätt att gå vilse i. Det är en djungel och ett kaos där det känns
som alla människor, tidningar, bloggar, hälsoartiklar osv säger olika saker.
Och det känns att ju mer man lär sig, desto mer kunskap man får, desto svårare
blir det att förhålla sig till allt. Desto svårare blir det att försvara sina
egna val, inför sig själv, när man vet att man inte är nöjd så som det är, och
man vet vad man borde göra åt saken, man man inte tar sig för att göra det. Det är liksom så svårt att balansera och hålla sig på rätt sida när mitt största intresse ligger så nära en sjukdom som jag redan slängt bort ÅR av min ungdom/tidiga vuxenliv på.
Jag går vilse i djungeln när jag vet vad jag borde äta och
hur jag borde träna men att det ändå slutar med att jag sover över
morgonpromenaderna, inte pressar mig själv speciellt hårt i löp- och skidspåren
och äter korv och makaroner till middag och lussekatt och pepparkakor var och
varannan dag.
Om jag vore rik skulle jag skaffa mig en personlig tränare
eller en kostrådgivare som liksom kunde guida mig genom denna snåriga djungel. Om jag hade haft ork, mod och energi skulle jag gå till en läkare och be om att få en utförlig och ordentlig förklaring vad det är som har hänt med mig kropp, vad som är fel eftersom den inte beter sig som en kvinnokropp borde göra. Inte bara nöja mig med rådet att äta p-piller år ut och år in.
Hur göra? Hur gör man för att inte gå vilse i djungeln?
Kärlek! /ia.
(skulle bli glad för lite diskussion och respons : ) )
2 kommentarer:
så himla sant allt du säger. vad får man egenltigen äta? det är så förvirrande.............
Jag känner igen mig i allt det där om att alla säger olika saker. Man drunknar i allas olika tearier, kan man bara inte få äta det som är gott? Det mår man nog bäst av i längden ändå.. Kram till dig!
Skicka en kommentar