nu kommer ännu ett sånt där friskhetsinlägg:
när jag åkte till Indien var det ett beslut som jag visste innebar att jag skulle bli tvungen att rubba mina mat-, levnads- och träningsvanor.
det skrämde mig. men jag vågade göra det ändå. för jag ville inte vara bunden till min tvångsmässighet.
ville utmana mig att klara av det.
och det ändrade mig, gjorde något med mig.
kanske den största inre resan: jag lärde mig två viktiga saker: jag kan äta mat flera ggr dag och träna måttligt och ändå inte rusa upp i vikt.
2: man mår bättre med mycket mänsklig gemenskap: bo ihop, äta ihop, jobba ihop, hitta på saker ihop.
men.
historien tar inte slut där.
och det är del två av historien jag tänkte berätta nu:
för sen då, när man kommer hem....?
jag hade ju bestämt mig, såg det som en utmaning att hålla fast vid den där friskheten.
men i ärlighetens namn har jag ingen aning om ur det skulle ha gått. om inte.
det är svårt att bara kämpa hela tiden om det inte kommer naturligt. men något hände. eller rättare sagt: någon hände.
förut har jag ju alltid dippat i friskhetsperioderna. haft bra perioder men sedan trillat tillbaka. upp och ner. friskt och sjukt. inte haft kraften, modet, eller framförallt glädjen att hela tiden orka hålla fast i det friska.
men nu, efter Indien dippar jag inte. utan känner mig frisk på riktigt. (ha, tänk att få säga så efter 6år äntligen!) jo, delvis beroende på mig själv, att jag vill må bra, kunna äta och se.
men framförallt.
det som hjälpt: att vara glad och på gång. i språnget. mindre tid till tankar. mindre tid till ensamhet. få höra fina saker om sig själv. och det är ju inte min egen förtjänst.
ja, vad hade hänt om inte?
en av de största anledningarna till att jag orkar hålla fast i det här friska är att det ganska snabbt efter hemkomsten från Indien kom in en människa i mitt liv som gjorde mig glad. levnadsglad.
någon som liksom får upp humöret på mig så fort jag råkat begravt det under kudden. en person i vars närvaro jag faktiskt börjat lita på att jag och kroppen duger som den är.
någon som tar på mig på ett sätt som gör det omöjligt för mig själv att hata min egen kropp. en människa som säger saker som gör att jag inte trillar ner i det där svarta hålet av självförakt.
närhet som läker mig. ord som får mig att växa.
och när man vill vara den bästa versionen av sig själv inför en annan människa så inser man också att man måste äta för att må bra. för att orka vara glad. orka göra grejer. för att man inte ska bli en lipsill eller en sur-bitch. så därför blir jag motiverad att äta. för att orka vara en människa man faktiskt vill vara med.
mat blir mindre laddat med Mikael. jag ser att jag kan äta mat utan att gå upp i vikt. godis nån gång då och då. fika ibland, jag dör inte av det. det är roligare att laga mat när man är två - latheten i mig orkar ju inte alltid det, rätt ofta struntar jag ju i mat bara för att jag inte orkar laga den. så nu kan jag inte 'smita' från mat lika ofta, hehe.
ja, jag känner mig tacksam. när jag tänker på hur det hade gått om jag alldeles själv skulle ha försökt behålla det där friska jag hittade i Indien och innan. känner mig tacksam över alla glada stunder jag fått uppleva de här senaste sex månaderna.
jag är tacksam till Gud för att jag tror att han ser vad vi behöver, skickar den hjälp som behövs för att man ska orka kämpa vidare. för att han svarar på böner.
Tacksam till Mikael som gör mig glad och som hjälpt mig att sluta se mat som något läskigt man behöver vara rädd för.
Tacksam till livet, att jag får vara med och leva, utan ångest.
det är ett fint liv.
när jag åkte till Indien var det ett beslut som jag visste innebar att jag skulle bli tvungen att rubba mina mat-, levnads- och träningsvanor.
det skrämde mig. men jag vågade göra det ändå. för jag ville inte vara bunden till min tvångsmässighet.
ville utmana mig att klara av det.
och det ändrade mig, gjorde något med mig.
kanske den största inre resan: jag lärde mig två viktiga saker: jag kan äta mat flera ggr dag och träna måttligt och ändå inte rusa upp i vikt.
2: man mår bättre med mycket mänsklig gemenskap: bo ihop, äta ihop, jobba ihop, hitta på saker ihop.
 |
| vackra Sverige! |
men.
historien tar inte slut där.
och det är del två av historien jag tänkte berätta nu:
för sen då, när man kommer hem....?
jag hade ju bestämt mig, såg det som en utmaning att hålla fast vid den där friskheten.
men i ärlighetens namn har jag ingen aning om ur det skulle ha gått. om inte.
det är svårt att bara kämpa hela tiden om det inte kommer naturligt. men något hände. eller rättare sagt: någon hände.
förut har jag ju alltid dippat i friskhetsperioderna. haft bra perioder men sedan trillat tillbaka. upp och ner. friskt och sjukt. inte haft kraften, modet, eller framförallt glädjen att hela tiden orka hålla fast i det friska.
men nu, efter Indien dippar jag inte. utan känner mig frisk på riktigt. (ha, tänk att få säga så efter 6år äntligen!) jo, delvis beroende på mig själv, att jag vill må bra, kunna äta och se.
men framförallt.
det som hjälpt: att vara glad och på gång. i språnget. mindre tid till tankar. mindre tid till ensamhet. få höra fina saker om sig själv. och det är ju inte min egen förtjänst.
ja, vad hade hänt om inte?
en av de största anledningarna till att jag orkar hålla fast i det här friska är att det ganska snabbt efter hemkomsten från Indien kom in en människa i mitt liv som gjorde mig glad. levnadsglad.
någon som liksom får upp humöret på mig så fort jag råkat begravt det under kudden. en person i vars närvaro jag faktiskt börjat lita på att jag och kroppen duger som den är.
någon som tar på mig på ett sätt som gör det omöjligt för mig själv att hata min egen kropp. en människa som säger saker som gör att jag inte trillar ner i det där svarta hålet av självförakt.
närhet som läker mig. ord som får mig att växa.
och när man vill vara den bästa versionen av sig själv inför en annan människa så inser man också att man måste äta för att må bra. för att orka vara glad. orka göra grejer. för att man inte ska bli en lipsill eller en sur-bitch. så därför blir jag motiverad att äta. för att orka vara en människa man faktiskt vill vara med.
mat blir mindre laddat med Mikael. jag ser att jag kan äta mat utan att gå upp i vikt. godis nån gång då och då. fika ibland, jag dör inte av det. det är roligare att laga mat när man är två - latheten i mig orkar ju inte alltid det, rätt ofta struntar jag ju i mat bara för att jag inte orkar laga den. så nu kan jag inte 'smita' från mat lika ofta, hehe.
ja, jag känner mig tacksam. när jag tänker på hur det hade gått om jag alldeles själv skulle ha försökt behålla det där friska jag hittade i Indien och innan. känner mig tacksam över alla glada stunder jag fått uppleva de här senaste sex månaderna.
jag är tacksam till Gud för att jag tror att han ser vad vi behöver, skickar den hjälp som behövs för att man ska orka kämpa vidare. för att han svarar på böner.
Tacksam till Mikael som gör mig glad och som hjälpt mig att sluta se mat som något läskigt man behöver vara rädd för.
Tacksam till livet, att jag får vara med och leva, utan ångest.
det är ett fint liv.
 |
| igår var jag lite indisk. OCH åt en massa mat och fika på studentkalaset. ångesten nådde mig inte efteråt. jag sa nej till den, den fick inte komma in och förstöra för mig. första studentkalaset på så många år utan ångest. Halleluja! |
kärlek! /ia
1 kommentar:
Heja!! Puss på dig
Skicka en kommentar