ett ganska populärt tänkesätt nuförtiden (såna där ordspråk man delar på facebook och sånt - men också som samhällsattityd) verkar vara att man bara ska lägga sin energi på människor man själv får ut något av. att man inte ska slösa sin tid på 'vänner' som bara suger energi ur en, människor som behandlar en illa. att man bara ska ge av sig själv, sin tid, sitt liv, till dem som ger något tillbaka, a la Blondinbella och Grynet, 'ta ingen skit' liksom. Bara kör på, strunta i och kör över människorna som förstör för dig, din självkänsla, din karriär, ditt sociala liv. osv. Ja, skit i männsikorna som inte ger dig någonting.
och JA, jag förstår absolut tanken bakom det här. Jag har själv de senaste åren kämpat mycket för att inte öppet och ömtåligt ta åt mig så mycket, att försöka att inte låta människor få mig att känna mig otillräcklig, dålig osv. Man ska inte låta människor köra över en utan att säga nej. man måste lära sig att sätta gränser. inte låta vem som helst komma in under skinnet och in i hjärtat på dig.
MEN heey, det jag tänkte säga är ändå detta: Hur skulle vårt samhälle se ut om vi bara ska vara med/ta hand om dem som GER oss någonting. Om vi aldrig är beredda att ge utan att få? Det kommer bli så jäkla hårt och (ännu mer) ett elitsamhälle där alla ska knuffa sig fram och de med vassast armbågar vinner. Där ingen vill vara med den som är lite misslyckad, den som inte kan uppföra sig ordentligt, den som faktiskt inte förmår att alltid vara trevlig och puschande.
det här är inte enkelt, såklart. inte enkelt för fem öre faktiskt. självklart umgås man hellre med dem man har ett ömsesidigt utbyte med. men jag tror att vi måste lära oss att acceptera människors sämre sidor också. vara ok med att någon pratar för mycket om sig själv, någon annan är lite surig ibland, en tredje har aldrig tid att ställa upp och hjälpa till osv.
för vad vet vi egentligen om orsaken/bakgrunden till att denna människa blivit såhär? hur många människor är det inte som går runt med oläkta sår, taskiga uppväxter, en känsla av otrygghet? och om man då ska avvisa alla sådana människor ur sitt liv.... ja, då kommer de ju aldrig få tillbaka nån trygghet.
jag är glad att min familj fortfarande ville umgås med mig alla de år jag mest var sur och ledsen precis hela tiden. Tänk om de hade sagt: 'Nej Ia, eftersom du bara ställer till med bråk hela tiden (man blir sur när man är konstant hungrig!) så tycker vi inte att du ger vår familj något längre. Du tar mer energi av oss än du ger. Så nej tack, nu ska vi nog inte umgås med dig längre. '
Vad hade hänt då? Vilken människa hade jag blivit då? Hade jag nånsinn fått rätsida på mitt liv om jag blivit avvisad när jag inte förmådde ge? När jag inte förmådde vara glad eller trevlig?
eller tänk om jag kapat banden med min morsa bara för att jag tyckte att hon hade sårat mig. sagt hej och tack och adjö, nu ska jag inte ha något att göra med någon som gör mig illa. då hade vi ju aldrig fått chansen att läka våran relation och kanske få massa fantastiska år tillsammans med en bra relation framöver?
är det inte lite väl lite förlåtelse hos oss människor idag? lite väl mycket vända-ryggen-till? förlåtelse är svårt. men en av de starkaste krafterna som finns.
tänk om jag gett upp mina gamla vänner och skaffat nya under den perioden jag var lite besviken på dem för att ingen jävel nånsinn ställde mig mot väggen, såg mig i ögonen och frågade: hur mår du egentligen.? med förväntan om ett ärligt svar.
och tänk om mina vänner slutat ringa mig och fråga om jag skulle vara med och hitta på grejer efter alla gånger jag sagt nej på grund av rädsla, trötthet, upptagenhet, tidsbrist osv.
NÄ.
för mig handlar kärlek och vänskap inte om att man alltid måste vara 50/50. att man alltid måste ge och få lika mycket. Nä, kärlek och vänskap handlar om att klara av att GE MER än man får. Att ställa upp, att älska i motvind. Att inte förvänta sig att den andre ska vara perfekt. Att acceptera dennes fel och brister.
(jag måste bli bättre på det här...! )
jag är rädd för vilket sorts samhällsklimat vi kommer få om människor aldrig får mer kärlek än vad de förtjänar. att man måste vara en bra människa INNAN man får kärlek. det är ju när man känner det där att man är omtyckt för den man är, med all sin skit, som man faktiskt får förmågan att växa, att vilja förändras till det bättre.
jag är ju som säkert är bekant, kristen. läser och tror på Bibeln. och där står det (bland annat - står sjuuuuuuukt mycket bra där!) såhär:
* det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka.
* älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er
* välsigna dem som förbannar er och be för dem som skymfar er
* ge åt alla som ber dig
* gör gott och ge lån utan att hoppas få igen
* döm inte, så ska ni inte bli dömda
* ge så ska ni få
och ja, en massa sånt.
och just eftersom jag tror på den där Guden som sände sin ende, älskade son, helt och hållet för våran skull, att ta på sig vår skit, att dö för vår skull fastän han själv var helt och hållet oskydlig. Ja just eftersom jag känner att jag själv fått så mycket mer än jag förtjänat, både materiellt, andligt, fysiskt, själsligt. att jag har fått välsignelsen i mitt liv att ha så mycket goda människor runt omkring mig som ger mig kärlek, och gav mig kärlek när jag inte förtjänade det, just därför:
nej jag tror inte på vassa armbågar och mer skinn på näsan. jag tror inte på att man bara ska GE till människor man FÅR något av.
jag tror på att ge mer än vad någon förtjänar. för det är då kärleken kan växa.
kärlek! /ia
och JA, jag förstår absolut tanken bakom det här. Jag har själv de senaste åren kämpat mycket för att inte öppet och ömtåligt ta åt mig så mycket, att försöka att inte låta människor få mig att känna mig otillräcklig, dålig osv. Man ska inte låta människor köra över en utan att säga nej. man måste lära sig att sätta gränser. inte låta vem som helst komma in under skinnet och in i hjärtat på dig.
MEN heey, det jag tänkte säga är ändå detta: Hur skulle vårt samhälle se ut om vi bara ska vara med/ta hand om dem som GER oss någonting. Om vi aldrig är beredda att ge utan att få? Det kommer bli så jäkla hårt och (ännu mer) ett elitsamhälle där alla ska knuffa sig fram och de med vassast armbågar vinner. Där ingen vill vara med den som är lite misslyckad, den som inte kan uppföra sig ordentligt, den som faktiskt inte förmår att alltid vara trevlig och puschande.
det här är inte enkelt, såklart. inte enkelt för fem öre faktiskt. självklart umgås man hellre med dem man har ett ömsesidigt utbyte med. men jag tror att vi måste lära oss att acceptera människors sämre sidor också. vara ok med att någon pratar för mycket om sig själv, någon annan är lite surig ibland, en tredje har aldrig tid att ställa upp och hjälpa till osv.
för vad vet vi egentligen om orsaken/bakgrunden till att denna människa blivit såhär? hur många människor är det inte som går runt med oläkta sår, taskiga uppväxter, en känsla av otrygghet? och om man då ska avvisa alla sådana människor ur sitt liv.... ja, då kommer de ju aldrig få tillbaka nån trygghet.
Vad hade hänt då? Vilken människa hade jag blivit då? Hade jag nånsinn fått rätsida på mitt liv om jag blivit avvisad när jag inte förmådde ge? När jag inte förmådde vara glad eller trevlig?
eller tänk om jag kapat banden med min morsa bara för att jag tyckte att hon hade sårat mig. sagt hej och tack och adjö, nu ska jag inte ha något att göra med någon som gör mig illa. då hade vi ju aldrig fått chansen att läka våran relation och kanske få massa fantastiska år tillsammans med en bra relation framöver?
är det inte lite väl lite förlåtelse hos oss människor idag? lite väl mycket vända-ryggen-till? förlåtelse är svårt. men en av de starkaste krafterna som finns.
tänk om jag gett upp mina gamla vänner och skaffat nya under den perioden jag var lite besviken på dem för att ingen jävel nånsinn ställde mig mot väggen, såg mig i ögonen och frågade: hur mår du egentligen.? med förväntan om ett ärligt svar.
och tänk om mina vänner slutat ringa mig och fråga om jag skulle vara med och hitta på grejer efter alla gånger jag sagt nej på grund av rädsla, trötthet, upptagenhet, tidsbrist osv.
NÄ.
för mig handlar kärlek och vänskap inte om att man alltid måste vara 50/50. att man alltid måste ge och få lika mycket. Nä, kärlek och vänskap handlar om att klara av att GE MER än man får. Att ställa upp, att älska i motvind. Att inte förvänta sig att den andre ska vara perfekt. Att acceptera dennes fel och brister.
(jag måste bli bättre på det här...! )
jag är rädd för vilket sorts samhällsklimat vi kommer få om människor aldrig får mer kärlek än vad de förtjänar. att man måste vara en bra människa INNAN man får kärlek. det är ju när man känner det där att man är omtyckt för den man är, med all sin skit, som man faktiskt får förmågan att växa, att vilja förändras till det bättre.
jag är ju som säkert är bekant, kristen. läser och tror på Bibeln. och där står det (bland annat - står sjuuuuuuukt mycket bra där!) såhär:
* det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka.
* älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er
* välsigna dem som förbannar er och be för dem som skymfar er
* ge åt alla som ber dig
* gör gott och ge lån utan att hoppas få igen
* döm inte, så ska ni inte bli dömda
* ge så ska ni få
och ja, en massa sånt.
och just eftersom jag tror på den där Guden som sände sin ende, älskade son, helt och hållet för våran skull, att ta på sig vår skit, att dö för vår skull fastän han själv var helt och hållet oskydlig. Ja just eftersom jag känner att jag själv fått så mycket mer än jag förtjänat, både materiellt, andligt, fysiskt, själsligt. att jag har fått välsignelsen i mitt liv att ha så mycket goda människor runt omkring mig som ger mig kärlek, och gav mig kärlek när jag inte förtjänade det, just därför:
nej jag tror inte på vassa armbågar och mer skinn på näsan. jag tror inte på att man bara ska GE till människor man FÅR något av.
jag tror på att ge mer än vad någon förtjänar. för det är då kärleken kan växa.
kärlek! /ia
2 kommentarer:
Vad fint att läsa,när jag är här i Gräv, samtidigt som jag matar lila Edvin <3
puss och kram
mamma
Grymt bra!
Skicka en kommentar