jag skrev ju dagbok nästan varje dag i Indien.
och sen har den blivit liggande sen jag kom hem. men mindes att jag gjorde någon sorts (storslagen och överdramatisk? ) livs-summering, det allra sista jag skrev.
läste det häromdagen. och tänkte jag kunde citera lite. det var som en sammanfattning av den inre resan jag gjort de senaste åren, en tacksamhet för att ha kommit dit jag har kommit.
"...Åh vad det är härligt att alltmer börja tycka om mig själv MED mina fel och brister. Vad mycket lättare, roligare, spännande och mer underbart livet blir då. Jag är ju den jag är liksom. Ser ut som jag gör. Det finns så mycket annat i livet som är viktigare än att hela tiden försöka förändra sig själv.
Ibland kan jag önska att jag vore yngre. Typ arton eller nått, och känna inför mig själv, livet, Gud, familjen osv det jag gör nu. Önska att jag hade insett vad som egentligen betyder något. Att jag hade kunnat vara glad. Inte slängt bort ca 5 år av mitt liv, min ungdom/tidiga vuxentid med att hata mig själv, min kropp, mitt liv och därmed också förstöra för mig själv och för andra runtomkring mig. Det gör lite ont i mig, att jag plågade och gjorde mig själv så illa, både kroppsligt, andligt och mentalt.
MEN kanske var det vägen jag fick lov att gå för att komma dit jag är idag. FRI. Fri att älska, lära, leva, resa, äta, vara. Det kanske var det som behövdes för att jag skulle bli ödmjuk och tacksam för livet.
Och jag kan ju inte ändra och gräma mig över det som varit, bara dra lärdomar av det och INTE göra så igen. Och jag genomförde ju trots allt en högskoleutbildning till ett underbart givande yrke under dessa 'hundår'. Det är inte fy skam faktiskt. Och 24 år är väl egentligen ingen ålder för att börja resa, drömma, leva och upptäcka världen.
TACKSAM är ordet.
Tack Jesus att du har fått mig att inse att jag är BRA, FIN, KLOK och VÄRDEFULL och att LIVET ÄR UNDERBART.
Att få LEVA och GLÄDJAS.
TACK.
haha, ja det var ju storslagna ord av och om mig själv. trots (eller på grund av) ett och ett halvt dygn på resande fot och utan sömn.
men på riktigt.
vad glad jag är att jag faktiskt kommit fram hit. att jag kan tycka om mig själv istället för att hata mig själv. allt förändras ju liksom då. hur man ser på livet, andra, Gud, sig själv.
jag är så glad och tacksam att jag tog mig ur ätstörningarna. för annars vet jag inte hur jag hade kunnat leva vidare. det förmörkad allt.
kärlek! /ia
och sen har den blivit liggande sen jag kom hem. men mindes att jag gjorde någon sorts (storslagen och överdramatisk? ) livs-summering, det allra sista jag skrev.
läste det häromdagen. och tänkte jag kunde citera lite. det var som en sammanfattning av den inre resan jag gjort de senaste åren, en tacksamhet för att ha kommit dit jag har kommit.
"...Åh vad det är härligt att alltmer börja tycka om mig själv MED mina fel och brister. Vad mycket lättare, roligare, spännande och mer underbart livet blir då. Jag är ju den jag är liksom. Ser ut som jag gör. Det finns så mycket annat i livet som är viktigare än att hela tiden försöka förändra sig själv.
Ibland kan jag önska att jag vore yngre. Typ arton eller nått, och känna inför mig själv, livet, Gud, familjen osv det jag gör nu. Önska att jag hade insett vad som egentligen betyder något. Att jag hade kunnat vara glad. Inte slängt bort ca 5 år av mitt liv, min ungdom/tidiga vuxentid med att hata mig själv, min kropp, mitt liv och därmed också förstöra för mig själv och för andra runtomkring mig. Det gör lite ont i mig, att jag plågade och gjorde mig själv så illa, både kroppsligt, andligt och mentalt.
MEN kanske var det vägen jag fick lov att gå för att komma dit jag är idag. FRI. Fri att älska, lära, leva, resa, äta, vara. Det kanske var det som behövdes för att jag skulle bli ödmjuk och tacksam för livet.
Och jag kan ju inte ändra och gräma mig över det som varit, bara dra lärdomar av det och INTE göra så igen. Och jag genomförde ju trots allt en högskoleutbildning till ett underbart givande yrke under dessa 'hundår'. Det är inte fy skam faktiskt. Och 24 år är väl egentligen ingen ålder för att börja resa, drömma, leva och upptäcka världen.
TACKSAM är ordet.
Tack Jesus att du har fått mig att inse att jag är BRA, FIN, KLOK och VÄRDEFULL och att LIVET ÄR UNDERBART.
Att få LEVA och GLÄDJAS.
TACK.
haha, ja det var ju storslagna ord av och om mig själv. trots (eller på grund av) ett och ett halvt dygn på resande fot och utan sömn.
men på riktigt.
vad glad jag är att jag faktiskt kommit fram hit. att jag kan tycka om mig själv istället för att hata mig själv. allt förändras ju liksom då. hur man ser på livet, andra, Gud, sig själv.
jag är så glad och tacksam att jag tog mig ur ätstörningarna. för annars vet jag inte hur jag hade kunnat leva vidare. det förmörkad allt.
kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar