det känns som man i den här åldern (jo, jag är ju faktiskt inne på det 25:e även om jag inbillar mig att jag är 18....haha) borde sträva efter vissa saker.
- ett fast jobb. gärna heltid.
men jag vill inte. vill faktiskt verkligen inte. fast jobb för mig.... låter verkligen som fast. bunden. ofri. att man är tvungen att jobba. 4 ynka veckors ledighet om året. man lovar att vara kvar och stanna på samma ställe. nä fy, jag tycker inte om löften. att skriva på för en månad i taget passar alldeles utmärkt för mig. jag vill inte bara jobba, jobba, jobba. jag vill ju vara fri att resa och upptäcka världen för bövelen :)
- typ köpa lägenhet/hus eller så
nää, thank you.! bor ju hemma hos ma&pa nu och guu va skönt det är. och bra.. för min hälsa och mitt sista steg i ÄS-tillfriskandet. . i Indien lärde jag mig något viktigt: jag kan äta mat utan att bli tjock. och jag vill inte slänga bort den lärdomen. visst, det är sjukt bortskämt att det oftast är någon annan som köper och lagar maten. men det underlättar. det underlättar att jag fortfarande kan äta, riktigt mat, flera gånger om dagen. frukost, lunch, middag. riktig lagad mat. varje dag. jag vågar äta normala saker. normal mat. inte bara sallad och ägg. pasta, bröd och sånt. vågar äta vad som faller mig in. inte inrutat och tvångsmässigt.
jag har kommit ifrån sockersuget. struntar i kakor och godis och äter på riktigt.
OCH jag slipper vara själv. hatar att vara själv. ensamtid gillar jag, men det är något helt annat. det är ju liksom bara att stänga in mig på rummet om jag vill vara själv. de sista åren av ätstörningarna var det oftast inte mat-grejen i sig som gjorde att jag mådde dåligt. det var mest ensamheten. som tog sig uttryck i ÄS.
så, nej, att jag inte har några bestämda planer för hur jag ska bo, var jag ska bo osv. förresten, om man köper något så måste man ju bo där. nä fy. återigen: friheten. bo var jag vill, flytta när jag vill, var jag vill. jag bestämmer själv.
- man-barn- grejen.
jo visst, det verkar ju nice. kanske. när man är mogen för't. och jag är det inte. morsa liksom? haha, vilket sjukt skämt! jag har ju knappt lärt mig ta hand om mig själv. ännu.
så. medan vännerna skaffar barn, hus, jobb.... så är jag så sjuuuuuukt nöjd med att vara en tim-vikande 24-åring hemmaboende hos mamma&pappa. just för tillfället.
varför? varför rädd att lova? varför rädd att binda upp mig vid saker, platser?
jo.
mina första 20år var jag bunden. dels av sånt där de flesta iofs är bundna av. skolgång, brist på pengar osv.
men framför allt bunden vid rollen av den jag trodde jag behövde vara.
duktig flicka.
duktig i skolan. var närvarande vid precis varenda träning. aldrig sjuk från jobb. alltid ställa upp för sina vänner. men mest: bunden av att försöka vara en duktig dotter. en duktig kristen. försöka göra rätt. bunden av rädslan för alla bråk. all gråt.
jag ljög rätt mycket. om vem jag var och vad jag gjorde. det var nog inte så bra....
tills jag tillslut fet-failade. blev sjuk.
och ja... då blev jag ännu mera fast och bunden. fem år totalkontrollerad av mat, vikt och tränings-ångest.
så NU.
när jag äntligen är så sjukt förbenat FRI som jag alltid velat vara.
då är jag livrädd för att mista min frihet.
och förresten tycker jag det verkar meningslöst att bara jobba för att kunna köpa grejer. jobba mindre, köpa mindre, det är min melodi. uppleva mera.
kärlek! /ia
- ett fast jobb. gärna heltid.
men jag vill inte. vill faktiskt verkligen inte. fast jobb för mig.... låter verkligen som fast. bunden. ofri. att man är tvungen att jobba. 4 ynka veckors ledighet om året. man lovar att vara kvar och stanna på samma ställe. nä fy, jag tycker inte om löften. att skriva på för en månad i taget passar alldeles utmärkt för mig. jag vill inte bara jobba, jobba, jobba. jag vill ju vara fri att resa och upptäcka världen för bövelen :)
- typ köpa lägenhet/hus eller så
nää, thank you.! bor ju hemma hos ma&pa nu och guu va skönt det är. och bra.. för min hälsa och mitt sista steg i ÄS-tillfriskandet. . i Indien lärde jag mig något viktigt: jag kan äta mat utan att bli tjock. och jag vill inte slänga bort den lärdomen. visst, det är sjukt bortskämt att det oftast är någon annan som köper och lagar maten. men det underlättar. det underlättar att jag fortfarande kan äta, riktigt mat, flera gånger om dagen. frukost, lunch, middag. riktig lagad mat. varje dag. jag vågar äta normala saker. normal mat. inte bara sallad och ägg. pasta, bröd och sånt. vågar äta vad som faller mig in. inte inrutat och tvångsmässigt.
jag har kommit ifrån sockersuget. struntar i kakor och godis och äter på riktigt.
OCH jag slipper vara själv. hatar att vara själv. ensamtid gillar jag, men det är något helt annat. det är ju liksom bara att stänga in mig på rummet om jag vill vara själv. de sista åren av ätstörningarna var det oftast inte mat-grejen i sig som gjorde att jag mådde dåligt. det var mest ensamheten. som tog sig uttryck i ÄS.
så, nej, att jag inte har några bestämda planer för hur jag ska bo, var jag ska bo osv. förresten, om man köper något så måste man ju bo där. nä fy. återigen: friheten. bo var jag vill, flytta när jag vill, var jag vill. jag bestämmer själv.
- man-barn- grejen.
jo visst, det verkar ju nice. kanske. när man är mogen för't. och jag är det inte. morsa liksom? haha, vilket sjukt skämt! jag har ju knappt lärt mig ta hand om mig själv. ännu.
så. medan vännerna skaffar barn, hus, jobb.... så är jag så sjuuuuuukt nöjd med att vara en tim-vikande 24-åring hemmaboende hos mamma&pappa. just för tillfället.
varför? varför rädd att lova? varför rädd att binda upp mig vid saker, platser?
jo.
mina första 20år var jag bunden. dels av sånt där de flesta iofs är bundna av. skolgång, brist på pengar osv.
men framför allt bunden vid rollen av den jag trodde jag behövde vara.
duktig flicka.
duktig i skolan. var närvarande vid precis varenda träning. aldrig sjuk från jobb. alltid ställa upp för sina vänner. men mest: bunden av att försöka vara en duktig dotter. en duktig kristen. försöka göra rätt. bunden av rädslan för alla bråk. all gråt.
jag ljög rätt mycket. om vem jag var och vad jag gjorde. det var nog inte så bra....
tills jag tillslut fet-failade. blev sjuk.
och ja... då blev jag ännu mera fast och bunden. fem år totalkontrollerad av mat, vikt och tränings-ångest.
så NU.
när jag äntligen är så sjukt förbenat FRI som jag alltid velat vara.
då är jag livrädd för att mista min frihet.
och förresten tycker jag det verkar meningslöst att bara jobba för att kunna köpa grejer. jobba mindre, köpa mindre, det är min melodi. uppleva mera.
kärlek! /ia
1 kommentar:
Ia!
Det går i vågor hur mycket jag läser din blogg, men varje gång jag gör det så blir jag inspirerad och vill inte sluta läsa! Så nu kommer nog en ny våg av att jag läser regelbundet vad du skriver. För det är så bra saker, viktiga saker, saker som rör tillvaron och livet, och saker som bara får en att le! Jag tycker verkligen om det!
Kram, från Sara
Skicka en kommentar