en sak som jag tänkt på. och som gör mig glad. och lite vemodig på samma gång.
(och nu ska jag skriva lite om mitt sjuksköterske-yrke igen)
det känns som jag befinner mig i verkligheten när jag jobbar. när jag en lördagsnatt står och torkar diarré ur en tant-rumpa (ursäkta kräsna människor - men det är så det ser ut!) istället för att hänga med vänner, hänga på krogen, dejta, mysa med familjen eller så - då känner jag: det här är verkligheten. det är såhär det är.
Sverige är fullt av gamla, sjuka människor som behöver andras hjälp för att klara sig. människor som är helt utlämnade till andra människors välvilja. det gör mig obehaglig till mods. för förr eller senare hamnar vi väl alla där, på ett eller annat sätt. blir gamla och sjuka. beroende av andra.
och jag vill inte. jag vill inte bli gammal. jag vill inte bli sjuk. jag vill inte att min kropp ska förfalla. jag vill vara ung och frisk och kry och osårbar. jag vill inte ha cancer. jag vill inte ha ångest. jag vill inte att någon annan ska få lov att torka mig i rumpan.
att jobba inom sjukvården kan göra mig vemodig. för man ser all skit. och jag blir ledsen. ledsen när jag ser människor som är lika gamla (unga?) som mig som är så starkt medicinerade med psykofarmaka för psykiska problem, ångest osv.
jag blir ledsen av alla historier man får höra om relativt unga människor som förlorat sina fruar/barn/män i cancern eller andra sjukdomar.
jag blir ledsen av att patienterna vars cancer gjort dem så ångestfyllda att de inte kan sitta still trots hästdoser av lugnande, utan vandrar runt i korridorerna natt efter natt.
jag blir ledsen av att behöva försöka göra en bedömning om människor är suicidbenägna (självmord) eller ej.
MEN
jag vill ändå vara där. i det.
för det finns ju där. vara sig jag väljer att se det eller väljer att blunda för det. världen ser ut så, sverige ser ut så. vi kommer alla en dag, på ena eller andra sättet att bli gamla och sjuka och döende.
jag är glad att jag är i det.
jag är glad åt att ibland få offra en lördagsnatt åt att torka bajs. för det gör att det värt det. värt att gå till jobbet. för några måste ta hand om de gamla, de sjuka. jag gör det gärna.
jag brottas ju så ofta med om jag gör något meningsfullt med mitt liv. om jag skulle kunna göra mer. och då är jag så, SÅ glad att mitt jobb känns meningsfullt. det ger mig någon sorts andningshål i prestationsångesten.
jag beundrar de kristna människor som har gjort valet att lägga sin yrkes-tid på jobb i kyrkor och församlingar. som pastorer, ungdomsledare osv. ett tufft, säkert ensamt, jobb.
men för mig passar det så mycket bättre att vara kristen utanför kyrkan.
jag vill vara i skiten. se den. jag vill se människorna med ångest. jag vill se vad cancern gör med människor. jag vill se hur alkohol och droger förstör. jag vill höra om människorna som tappat sin tro på mänskligheten och på Gud.
för jag pallar.
med mitt andningshål. med min tro. på en Gud som hatar orättvisor men älskar människor. på en jord som nu INTE är som han ville ha den men som han har lovat att återupprätta och återskapa. på en Gud som har sagt att vi får komma till honom med alla våra problem och bekymmer oavsett vad vi gjort tidigare i livet. på en Gud som vill att vi ska handla rätt men inte dömer oss när vi gör fel.
och vet ni vad?
mitt i skiten finns ju också den största kärleken. att få känna att man får göra något för någon annan utan att få något igen. att få möta människor. att få stryka sin hand över ett gammalt, skrynkligt, fårat ansikte. att få heja på. puscha, stötta i de små människornas stora framsteg.
när jag blir rädd.
då är jag glad att jag vet att kärleken är starkare än hatet. att det goda redan vunnit. att kärleken fördriver rädslan. att man får göra fel och vara älskad ändå. att allt ordnar sig. att smärta inte är bestående.
kärlek! /ia
(och nu ska jag skriva lite om mitt sjuksköterske-yrke igen)
det känns som jag befinner mig i verkligheten när jag jobbar. när jag en lördagsnatt står och torkar diarré ur en tant-rumpa (ursäkta kräsna människor - men det är så det ser ut!) istället för att hänga med vänner, hänga på krogen, dejta, mysa med familjen eller så - då känner jag: det här är verkligheten. det är såhär det är.
Sverige är fullt av gamla, sjuka människor som behöver andras hjälp för att klara sig. människor som är helt utlämnade till andra människors välvilja. det gör mig obehaglig till mods. för förr eller senare hamnar vi väl alla där, på ett eller annat sätt. blir gamla och sjuka. beroende av andra.
och jag vill inte. jag vill inte bli gammal. jag vill inte bli sjuk. jag vill inte att min kropp ska förfalla. jag vill vara ung och frisk och kry och osårbar. jag vill inte ha cancer. jag vill inte ha ångest. jag vill inte att någon annan ska få lov att torka mig i rumpan.
att jobba inom sjukvården kan göra mig vemodig. för man ser all skit. och jag blir ledsen. ledsen när jag ser människor som är lika gamla (unga?) som mig som är så starkt medicinerade med psykofarmaka för psykiska problem, ångest osv.
jag blir ledsen av alla historier man får höra om relativt unga människor som förlorat sina fruar/barn/män i cancern eller andra sjukdomar.
jag blir ledsen av att patienterna vars cancer gjort dem så ångestfyllda att de inte kan sitta still trots hästdoser av lugnande, utan vandrar runt i korridorerna natt efter natt.
jag blir ledsen av att behöva försöka göra en bedömning om människor är suicidbenägna (självmord) eller ej.
MEN
jag vill ändå vara där. i det.
för det finns ju där. vara sig jag väljer att se det eller väljer att blunda för det. världen ser ut så, sverige ser ut så. vi kommer alla en dag, på ena eller andra sättet att bli gamla och sjuka och döende.
jag är glad att jag är i det.
jag är glad åt att ibland få offra en lördagsnatt åt att torka bajs. för det gör att det värt det. värt att gå till jobbet. för några måste ta hand om de gamla, de sjuka. jag gör det gärna.
jag brottas ju så ofta med om jag gör något meningsfullt med mitt liv. om jag skulle kunna göra mer. och då är jag så, SÅ glad att mitt jobb känns meningsfullt. det ger mig någon sorts andningshål i prestationsångesten.
jag beundrar de kristna människor som har gjort valet att lägga sin yrkes-tid på jobb i kyrkor och församlingar. som pastorer, ungdomsledare osv. ett tufft, säkert ensamt, jobb.
men för mig passar det så mycket bättre att vara kristen utanför kyrkan.
jag vill vara i skiten. se den. jag vill se människorna med ångest. jag vill se vad cancern gör med människor. jag vill se hur alkohol och droger förstör. jag vill höra om människorna som tappat sin tro på mänskligheten och på Gud.
för jag pallar.
med mitt andningshål. med min tro. på en Gud som hatar orättvisor men älskar människor. på en jord som nu INTE är som han ville ha den men som han har lovat att återupprätta och återskapa. på en Gud som har sagt att vi får komma till honom med alla våra problem och bekymmer oavsett vad vi gjort tidigare i livet. på en Gud som vill att vi ska handla rätt men inte dömer oss när vi gör fel.
och vet ni vad?
mitt i skiten finns ju också den största kärleken. att få känna att man får göra något för någon annan utan att få något igen. att få möta människor. att få stryka sin hand över ett gammalt, skrynkligt, fårat ansikte. att få heja på. puscha, stötta i de små människornas stora framsteg.
när jag blir rädd.
då är jag glad att jag vet att kärleken är starkare än hatet. att det goda redan vunnit. att kärleken fördriver rädslan. att man får göra fel och vara älskad ändå. att allt ordnar sig. att smärta inte är bestående.
kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar