Ia

jag fick ju för ett tag sen en förfrågan att skriva lite om sjuksköterskeyrket. så jag tänkte jag skulle göra ett försök, även om jag såklart med endast (snart) ett år i yrket inte kan ge någon helomfattande bild av vad det innebär. 

frågan var väl lite om jag skulle rekommendera yrket till andra, om det är stressigt, om det är mycket bittra människor osv.

mitt svar: jag skulle absolut rekommendera yrket. jag (än så länge iaf) ÄLSKAR det. oftast. hehe. att jag älskar mitt jobb handlar först och främst om att jag får chansen att möta människor. att se människor, hjälpa människor, få ett utbyte med människor. varje gång jag jobbar så får jag ju vara med om något sorts mänskligt utbyte, ett människomöte.

jag gillar blandningen av fysiskt och psykiskt, av att tänka med hjärnan och göra med händerna. jag gillar utmaningen i att kunna hantera stress, prioritera, göra rätt val osv. jag gillar att man hjälper patienterna rent fysiskt, att de, förhoppningsvis, går från sjuka till friska med hjälp av oss vårdpersonal. men också att man har chansen att göra det mänskliga mötet positivt för dem, att man genom att vara positiv, hjälpsam, trevlig, tillmötesgående, informerande ska få patienterna att känna sig trygga och sedda, viktiga. det är en utmaning, men jag försöker.  jag gillar att man får utmanas att jobba med händerna, kroppen. jag ser det som ett sorts hantverk att sätta en nål så smidigt och icke-smärtsamt som möjligt för patienten. jag gillar att känna känslan av att lyckas när man sätter PVK:n eller får blodet till proverna på första försöket.

det som är spännande med att jobba inom vården, (och som gör att jag inte alls kan svara för sjuksköterskeyrket som helhet), är att jag tror att varje arbetsplats är helt unik. Det är ju (nog)  himmelsvida skillnader på att t.ex. jobba som sjuksköterska på ett äldreboende jämfört med att vara akut eller IVA-syrra. etd är skillnad att jobba på en mottagning eller en vårdavdelning. skillnad att jobba på en medicnavdelning mot en kirurgavdelning osv.

jag jobbar ju alltså på en öron-näsa-hals avdelning där patienterna är inneliggande, vilket innebär att vi finns där dygnet runt (och jag tycker det är helt ok med kvälls- och nattjobb - skön variation) det är dels planerade operationer och dels akutinläggningar (t.ex. halsinfektioner, näsblödningar, ansiktstrauman, andningshinder osv.)

jag trivs väldigt bra. först och främst för att jag har sådana superbra arbetskamrater. Det tror jag är A och O för att trivas med sitt yrke. att man har kul tillsammans. att man samarbetar och vågar fråga och be varandra om hjälp. sen tror jag också att jag trivs så bra för att vi, oftast, har en uthärdlig stressnivå. men det är nog enklare för mig som inte arbetar heltid att säga så. jagg som känner att jag hinner ta igen mig mellan passen. tyvärr, och det är väl en stor nackdel med ssk yrket, så tror jag att många som arbetar heltid känner att det är för mycket.

så stressnivån tror jag dels beror mycket på vart man jobbar samt hur mycket man jobbar. min tanke är ju att kunna klara mig med att inte jobba fullt heltid, utan mellan 75-90%. men så är ju pengar inte så himla viktigt för mig, och det är ju knappast för pengarnas skull jag valt ssk-yrket.

om människor är bittra i vården? Hmm, tror jag också är helt beroende på var man jobbar någonstans. är arbetsbelastningen, stressen, tyngden, för hög tror jag lätt att människor blir trötta på sitt jobb, och därmed också sura och bittra, både mot patienter och sina arbetskamrater. när jag t.ex. arbetat som vårdbiträde på olika äldreboenden tycker jag mig ha upplevt detta.

däremot, om man jobbar inom en organisation, en arbetsplats där det finns utrymme för gemenskap, skratt och bra arbetsanda så tror jag inte människor blir bittra på samma sätt. det finns många fantastiska människor inom vården, som sätter andras hälsa och välmående före sin egen bekvämlighet. det är stort tycker jag.

Hoppas det var lite svar på några frågor. : )

Kärlek! /ia.