Cause I'll know my weakness, know my voice And I believe in grace and choice

Något jag beundrar är alla människor som kan hålla käften. Jag är dålig på det.

Människor som inte behöver synas och få bekräftelse för att veta att de finns till. Människor som tänker: jag vet att mina vänner och min familj gillar mig och det räcker.

Människor som inte behöver uppdatera sin status på fejan varje dag, som inte behöver bli ’like-ade’ för att känna sig omtyckta. Folk som inte behöver lägga upp bilder på sig själva för att kunna pusta ut: Det finns fortfarande någon som tycker jag ser schysst ut.

MEN nu kommer tvisten på detta inlägg: Jag beundrar alltså människorna som klarar sig utan att bli ’gillade’ i de sociala medierna MEN jag tror att det kan finnas något bra i detta ’gillande’ och bekräftelsejakten. Inte om det går överstyr, om man blir beroende av det, om man känner att man inte finns till om man inte blir ’gillad’, att man bygger hela sin identitet och självkänsla kring det.

MEN jag tänker såhär. Om man har en halvtaskig självkänsla (som nog många av oss har –eller?) så kanske dessa ’gilla’ kan hjälpa en upp på fötter lite grann. Man kanske får tillbaka tron på att man är någon, att man är sedd, att det finns människor som tycker om den man är, det man gör osv.

Om man kanske exempelvis växt upp med att inte ha fått med sig den hundraprocentiga tryggheten i att man är omtyckt som man är så måste det väl vara bättre (inte helt optimalt - men ändå bättre) att skriva något för många statusuppdateringar än att göra något destruktivt mot sig själv?

Om man själv har inbillningen att man ser ut som en spånvägg typ, så måste det ju vara bättre att lägga ut lite bilder på sig själv på instagram och få nåra likes än att följa med första bästa snubbe hem från krogen varje helg. Eller?

Om man själv tror att man inte har någon talang är det väl bättre att man visar det man målat/skrivit/dansat/sjungit, tiden man sprungit milen på, den grymma bakåtvolten man gjorde, gitarrsolot man drog av, den nya tröjan man köpt eller what-ever-vadsomhelst.

Jag tror det är så himla mycket sundare att bli ’gillad’ på facebook, Instagram, bloggar osv än att typ: dricka, missbruka, slåss, skära sig, missbruka sex, svälta sig, trösta sig med mat, göra kriminella saker, bli porrskådis… eller så.

i en utopisk önskevärld vore ju alla såklart så trygga att man inte behövde jaga bekräftelse. Men nu är det inte så. Och då tror jag bekräftelsen via sociala medier är ett utav de mindre destruktiva sätten. 

men hey, vänner, familjer.., vi kan ta och bekräfta varandra ännu lite mer face-to-face va? det är nog ändå det allra bästa. 

kärlek! /ia