i fredags hade jag en soft hemma-dag. såna där dagar som man behöver. ensamtid för ensamvargen. i lagom mängd, för när Micke kom hem efter fyra nån gång var jag rätt trött på att vara själv. men innan dess han jag slänga i väg tre (!) blogginlägg. inte ofta det händer, men eftersom jag så gärna vill lägga tid på det, vill skriva, så älskar jag de där dagarna då man faktiskt har tid på det. lyan blev städad och jag åt långfrukost i flera timmar tror jag, ljuvligt!
ett av mina absoluta fritidsintressen;)
sen gick vi och nästan-mördade oss själva på gymmet, kroppen måste få sitt också. bitter-ljuva känsla när musklerna skakar när man går därifrån - väl uträttat jobb.
älskar att ta hand om mig själv och min kropp, träna hårt men snällt, blanda effektivitet och tempo med långsamhet och njutning. äta mycket och gott - men undvika det som förstör kroppen.
åt gott gjorde vi - en riktigt tacosfredagkväll. smarrigt!
i lördags hade den äntligen kommit, den efterlängtade ljuva snön. vi drog oss ut till bjurs med brädorna och fick åka i liiiite pudersnö iaf, nice! :)
och på kvällen firade vi Jennifers 26-årsdag i Grycksbo, ett kul häng med ett kul gäng och det slutade till och med med ett litet besök på Etage, fem år sen sist eller?
fast jag glömde det där med att vara snäll mot kroppen, sov för lite och levde mitt liv som en liten trött vandrande zombie igår. med nattjobb på det - trötter! men det gick. det kanske också kan vara bra att träna på? - att bara bita ihop och göra det man måste göra.
var i kyrkan i går också. stod för första gången där längst fram och delade nått. kändes rätt och viktigt, tycker inte den där enorma rädslan för att stå på en scen, framför folk, säga något, borde hindra att man delar, med sina vänner och syskon, viktiga saker som Gud har gjort.
en av de saker jag stor-gillar med min församling, är att det ibland blir så rå-ärligt, människor som vågar ställa sig inför oss andra och berätta om sina tvivel och brottningskamper med Gud. människor som vågar berätta om sina sjukdomar och hur ledsna de är. människor som vågar be om det stora sakerna - och de som vågar be om de små.
sådant gillar jag, mer ärlighet åt folket!
hehe.
och ja, nu är det måndag. en ny vecka, en till arbetsnatt väntar, denna, förhoppningsvis, betydligt piggare.
jag är denna vecka motiverad på detta: ta hand om mig, ta hand om kroppen, vårda den, leva hälsosamt. att få vara ute i fin snön, röra på mig. att hinna träffa lite människor, att hinna skriva, att hinna pyssla.
jag är Tacksam och vill träna på att se det jag har istället för att jämföra mig med de där andra som jag tror har 'det perfekta livet'.
jag är så Tacksam för Mikael och att jag får dela mina dagar med honom.
jag vill öva på att lämna till Gud det som känns svårt och det jag funderar över, istället för att tänka så mycket själv.
jag vill, ännu mer, hitta balansen, glädjen, det bubblande.
jag vill orka finnas till för andra.
Tack alla människor som finns där för mig, min önskan är att få finnas för er med.
kärlek! /ia
ett av mina absoluta fritidsintressen;)
sen gick vi och nästan-mördade oss själva på gymmet, kroppen måste få sitt också. bitter-ljuva känsla när musklerna skakar när man går därifrån - väl uträttat jobb.
älskar att ta hand om mig själv och min kropp, träna hårt men snällt, blanda effektivitet och tempo med långsamhet och njutning. äta mycket och gott - men undvika det som förstör kroppen.
åt gott gjorde vi - en riktigt tacosfredagkväll. smarrigt!
i lördags hade den äntligen kommit, den efterlängtade ljuva snön. vi drog oss ut till bjurs med brädorna och fick åka i liiiite pudersnö iaf, nice! :)
och på kvällen firade vi Jennifers 26-årsdag i Grycksbo, ett kul häng med ett kul gäng och det slutade till och med med ett litet besök på Etage, fem år sen sist eller?
fast jag glömde det där med att vara snäll mot kroppen, sov för lite och levde mitt liv som en liten trött vandrande zombie igår. med nattjobb på det - trötter! men det gick. det kanske också kan vara bra att träna på? - att bara bita ihop och göra det man måste göra.
var i kyrkan i går också. stod för första gången där längst fram och delade nått. kändes rätt och viktigt, tycker inte den där enorma rädslan för att stå på en scen, framför folk, säga något, borde hindra att man delar, med sina vänner och syskon, viktiga saker som Gud har gjort.
en av de saker jag stor-gillar med min församling, är att det ibland blir så rå-ärligt, människor som vågar ställa sig inför oss andra och berätta om sina tvivel och brottningskamper med Gud. människor som vågar berätta om sina sjukdomar och hur ledsna de är. människor som vågar be om det stora sakerna - och de som vågar be om de små.
sådant gillar jag, mer ärlighet åt folket!
hehe.
och ja, nu är det måndag. en ny vecka, en till arbetsnatt väntar, denna, förhoppningsvis, betydligt piggare.
jag är denna vecka motiverad på detta: ta hand om mig, ta hand om kroppen, vårda den, leva hälsosamt. att få vara ute i fin snön, röra på mig. att hinna träffa lite människor, att hinna skriva, att hinna pyssla.
jag är Tacksam och vill träna på att se det jag har istället för att jämföra mig med de där andra som jag tror har 'det perfekta livet'.
jag är så Tacksam för Mikael och att jag får dela mina dagar med honom.
jag vill öva på att lämna till Gud det som känns svårt och det jag funderar över, istället för att tänka så mycket själv.
jag vill, ännu mer, hitta balansen, glädjen, det bubblande.
jag vill orka finnas till för andra.
Tack alla människor som finns där för mig, min önskan är att få finnas för er med.
kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar