let the good things grow

att jag mer och mer accepterar mig själv, (som jag bl.a. skrev om i detta inlägg) och inser vad jag är bra på, gör INTE, som man skulle kunna tro, att jag ser ner på andra människor mer nu än tidigare, att jag är mindre ödmjuk etc.
utan snarare tvärtom.

för när jag börjar förstå vem jag är och vad jag är bra på, inser jag också vad jag inte är bra på. jag förstår att jag inte är perfekt och aldrig kommer att bli det. att det finns många andra som gör massa saker bättre än vad jag gör det. att jag gör fel, mot människor och mot Gud.
jag förstår att jag syndar.

detta gör mig också mindre benägen att döma andra. jag blir mindre hård. när jag inser hur o-perfekt jag är, men ändå så älskad i Guds ögon, så skäms jag över att jag i min litenhet skulle sätta mig till doms över andra. 
varför ska jag göra det när jag själv vet hur jag är, tänker, beter mig? 

istället försöker jag leta det fina i människor, deras egenskaper, som kanske är totalt olika mina men inte sämre för det.

så, genom att försöka lära mig älska mig själv mer, såsom den jag är, så växer också förmågan att kunna älska andra. 
med en bättre syn på mig själv får jag en bättre människosyn överlag.

TACK för det Gud.

kärlek! /ia