ju äldre jag blir och desto fler år jag varit troende, desto mer inser jag hur lite jag vet och förstår om Gud.
jobbigt, hopplöst, dåligt? nä, det tror jag inte alls det är. snarare känns det bra och skönt, bra att veta att JAG inte har hela sanningen, att Gud är så mycket större än vad jag är, att det finns saker jag aldrig kommer förstå och inte få veta svaren på fören den dagen :
'Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig. (1Kor 13:12)
visst har jag med åren fått en växande tro, jag känner Gud bättre än förut, jag har kommit närmare honom.
och just där i paradoxen: när jag liiite mer lär känna Gud, vem han är, vem hans son Jesus är, då förstår jag hur lite jag förstår. att jag bara ser en liten glimt av hans värld, hans stora plan, hans karaktär.
jag kommer aldrig förstå hur kärleksfull han är, hur stora planer han har, hur god han är, hur mäktig och stark han är.
när jag förstår att jag inte förstår blir det så mycket enklare för mig att vara människa och låta Gud vara Gud. eftersom jag inte har all kunskap har jag heller ingen rätt att döma andra människor, jag vet ju faktiskt inte vad de har för ställning inför Gud.
det viktigaste för mig är att jag känner att jag är nära Gud, har en relation till honom, inte att jag förstår allt. för har man en bra relation kan man ju liksom resonera om det där man inte förstår, istället för att på håll skeptiskt betrakta det som ett hot.
min längtan är att utveckla min relation med Gud, ännu mer räkna med honom, hans hjälp, ännu mer ära honom med det jag säger och gör MEN inte nödvändigtvis att jag måste förstå allt.
tänk vad tråkigt det hade varit, Gud är ett mysterium, livet är ett mysterium.
vad spännande att få vara med! :)
jobbigt, hopplöst, dåligt? nä, det tror jag inte alls det är. snarare känns det bra och skönt, bra att veta att JAG inte har hela sanningen, att Gud är så mycket större än vad jag är, att det finns saker jag aldrig kommer förstå och inte få veta svaren på fören den dagen :
'Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig. (1Kor 13:12)
visst har jag med åren fått en växande tro, jag känner Gud bättre än förut, jag har kommit närmare honom.
och just där i paradoxen: när jag liiite mer lär känna Gud, vem han är, vem hans son Jesus är, då förstår jag hur lite jag förstår. att jag bara ser en liten glimt av hans värld, hans stora plan, hans karaktär.
jag kommer aldrig förstå hur kärleksfull han är, hur stora planer han har, hur god han är, hur mäktig och stark han är.
när jag förstår att jag inte förstår blir det så mycket enklare för mig att vara människa och låta Gud vara Gud. eftersom jag inte har all kunskap har jag heller ingen rätt att döma andra människor, jag vet ju faktiskt inte vad de har för ställning inför Gud.
det viktigaste för mig är att jag känner att jag är nära Gud, har en relation till honom, inte att jag förstår allt. för har man en bra relation kan man ju liksom resonera om det där man inte förstår, istället för att på håll skeptiskt betrakta det som ett hot.
min längtan är att utveckla min relation med Gud, ännu mer räkna med honom, hans hjälp, ännu mer ära honom med det jag säger och gör MEN inte nödvändigtvis att jag måste förstå allt.
tänk vad tråkigt det hade varit, Gud är ett mysterium, livet är ett mysterium.
vad spännande att få vara med! :)
kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar