Vi människor föds med väldigt olika förutsättningar. Men vi glömmer det lätt, och kanske måste vi möta de där andra, de med andra förutsättningar, för att minnas.
Jag åkte till Indien.
Jag möter en somalisk kvinna här på hemmaplan. Hon har aldrig gått i skola, kan varken läsa eller skriva. Hon har blivit könsstympad. Hon är bara några år äldre än mig och väntar redan sitt fjärde barn. Hon har upplevt krig. Hon har bott i flyktingläger. Hon har flytt från sitt land och varit ofrivilligt skild ifrån sin make i flera år innan hon kom hit.
Men hon verkar lycklig.
En jättejätte viktig sak att komma ihåg tror jag är: det är inte vi som är normen.
Vi får ju så lätt för oss det. Vi, med all kunskap i världen, all materiell rikedom, alla möjligheter att ta reda på saker, vara uppkopplade, pålästa..... Vi tror det är vi som är normen och att det är de andra som är konstiga/annorlunda/ har en avvikande livsstil.
Jag tänkte mycket på det när jag var i Indien. Det bor 1,2 miljarder (!) människor där. Vi är nio miljoner här i Sverige. Ändå är det så lätt att tänka att vi har rätt och de har fel. Tänka att alla borde bli som oss. Vi tror att det är vi, och vår levnadsstandard, som är det normala. Att det fattiga, oupplysta är undantaget och det är vi som lever det 'riktiga' livet.
Fast det är ju precis tvärtom.
Vi lever ett undantagsliv, så oerhört materiellt välutrustat att större delen av jordens befolkning bara skulle kunna drömma om det. Det är smuts, sjukdomar, fattigdom som är mer normalt än iPhones, fina bilar och dyra semesterresor.
Jag säger inte att det är fel att äga en telefon och en bil, men visst är det väl väldigt konstigt hur snedfördelat allting är?
Och jag tror att medvetenheten om just detta, att vår livsstil är undantaget och inte normen, skapar en större ödmjukhet hos oss.
Tacksamheten över att vi har det så bra.
Acceptansen för andra människor.
Viljan till rättvisa och bättre fördelning.
Våga se och möta olikheter, förkasta dem inte.
Kärlek! ia
Jag åkte till Indien.
Jag möter en somalisk kvinna här på hemmaplan. Hon har aldrig gått i skola, kan varken läsa eller skriva. Hon har blivit könsstympad. Hon är bara några år äldre än mig och väntar redan sitt fjärde barn. Hon har upplevt krig. Hon har bott i flyktingläger. Hon har flytt från sitt land och varit ofrivilligt skild ifrån sin make i flera år innan hon kom hit.
Men hon verkar lycklig.
En jättejätte viktig sak att komma ihåg tror jag är: det är inte vi som är normen.
Vi får ju så lätt för oss det. Vi, med all kunskap i världen, all materiell rikedom, alla möjligheter att ta reda på saker, vara uppkopplade, pålästa..... Vi tror det är vi som är normen och att det är de andra som är konstiga/annorlunda/ har en avvikande livsstil.
Jag tänkte mycket på det när jag var i Indien. Det bor 1,2 miljarder (!) människor där. Vi är nio miljoner här i Sverige. Ändå är det så lätt att tänka att vi har rätt och de har fel. Tänka att alla borde bli som oss. Vi tror att det är vi, och vår levnadsstandard, som är det normala. Att det fattiga, oupplysta är undantaget och det är vi som lever det 'riktiga' livet.
Fast det är ju precis tvärtom.
Vi lever ett undantagsliv, så oerhört materiellt välutrustat att större delen av jordens befolkning bara skulle kunna drömma om det. Det är smuts, sjukdomar, fattigdom som är mer normalt än iPhones, fina bilar och dyra semesterresor.
Jag säger inte att det är fel att äga en telefon och en bil, men visst är det väl väldigt konstigt hur snedfördelat allting är?
Och jag tror att medvetenheten om just detta, att vår livsstil är undantaget och inte normen, skapar en större ödmjukhet hos oss.
Tacksamheten över att vi har det så bra.
Acceptansen för andra människor.
Viljan till rättvisa och bättre fördelning.
Våga se och möta olikheter, förkasta dem inte.
Kärlek! ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar