i söndags var jag med om en situation i slalombacken som gjorde mig riktigt illa till mods. ska berätta om den och sen försöka dra nån slutsats eller ge nån uppmaning eller nått (vad vet jag inte riktigt än men...hehe).
jag stod utanför restaurangen i backen och telefon-slö-kollade lite medan jag vilade bennen och gjorde mig redo för fler åk i backen.
hör och ser en tjej i ca 11-års åldern som gnäll/gråter lite, ni vet sådär frustrerat när man är trött/ledsen/uppgiven/småarg. hon ska sätta på sig skidorna igen efter lunch antar jag, men det går inte så bra (därav frustrationen).
hon ber sin pappa om hjälp. han är JÄTTE arg, otrevlig, snorkig och elak mot sin dotter. förminskar henne, är spydig. skäller ut henne för att hon är så dum, ber henne gå och sätta sig i bilen och inte åka nått mer (?!?!), säger att hon är för klumpig för att åka skidor så att hon kommer göra illa sig, osv osv. hela tiden med den där höga, elaka, spydiga rösten. han kollar på henne som att han verkligen tycker att hon är dum, ful, klantig... ja nästan som att han avskyr henne.
jag ryser ända in i benmärgen.
tjejen blir självklart ännu mer ledsen. jätteledsen. och det förstår jag helt och fullt, själv skulle jag blivit helt förkrossad om mina föräldrar hade tilltalat mig på det där viset när jag var barn.
mamman var där. hon tröstar sin dotter, men hon säger inte till mannen att man inte får bete sig så.
jag önskar jag hade gjort det. åhh vad jag önskar att jag hade haft lite mod och stake i mig och skällt ut den där pappan efter noter. men jag gjorde inte det. jag är för feg. jag tänkte att det var familjens ensak, att eftersom mamman var där borde hon ha tagit sin dotter i försvar.
jag är inte alls insatt i deras familjesituation, hur de har det. pappan kanske var jättestressad, hade egna problem (han såg bara uppgiven och inte ett dugg glad ut) MEN det är absolut ingen ursäkt för att bete sig så.
han är ju en vuxen människa, vad tänkte han på? förstår han inte hur han kommer förstöra sin dotters självkänsla? hur hon kommer överta bilden av sig själv som dålig, dum, klumpig? förstår han inte vilka sår och ärr han skapar, sår som kanske aldrig läker. förstår han inte vilka konsekvenser hans ord och attityd kommer att få i framtiden?
det är inte ok. MAN GÖR INTE SÅ.
och istället för att ryta ifrån, som jag kanske borde ha gjort, så skriver jag om det här. för att lyfta frågan, göra oss medvetna i ämnet. kanske vågar jag, eller du, säga ifrån nästa gång det händer. kanske kan vi tänka till om hur vi tänker behandla våra egna barn när vi får några. kanske kan ni som redan är föräldrar som läser detta tänka till en extra gång på att ge era barn mer beröm än vad ni ger dem bannor.
kanske kan vi alla försöka tänka på att höja varann istället för att sänka? tänka på hur vi ger negativ kritik. tänka på att vara snälla mot varandra, vara generösa med positiva ord.
vi går sönder av det där hårda. och vi vet faktiskt inte hur länge vi har varann.
jag stod utanför restaurangen i backen och telefon-slö-kollade lite medan jag vilade bennen och gjorde mig redo för fler åk i backen.
hör och ser en tjej i ca 11-års åldern som gnäll/gråter lite, ni vet sådär frustrerat när man är trött/ledsen/uppgiven/småarg. hon ska sätta på sig skidorna igen efter lunch antar jag, men det går inte så bra (därav frustrationen).
hon ber sin pappa om hjälp. han är JÄTTE arg, otrevlig, snorkig och elak mot sin dotter. förminskar henne, är spydig. skäller ut henne för att hon är så dum, ber henne gå och sätta sig i bilen och inte åka nått mer (?!?!), säger att hon är för klumpig för att åka skidor så att hon kommer göra illa sig, osv osv. hela tiden med den där höga, elaka, spydiga rösten. han kollar på henne som att han verkligen tycker att hon är dum, ful, klantig... ja nästan som att han avskyr henne.
jag ryser ända in i benmärgen.
tjejen blir självklart ännu mer ledsen. jätteledsen. och det förstår jag helt och fullt, själv skulle jag blivit helt förkrossad om mina föräldrar hade tilltalat mig på det där viset när jag var barn.
mamman var där. hon tröstar sin dotter, men hon säger inte till mannen att man inte får bete sig så.
jag önskar jag hade gjort det. åhh vad jag önskar att jag hade haft lite mod och stake i mig och skällt ut den där pappan efter noter. men jag gjorde inte det. jag är för feg. jag tänkte att det var familjens ensak, att eftersom mamman var där borde hon ha tagit sin dotter i försvar.
jag är inte alls insatt i deras familjesituation, hur de har det. pappan kanske var jättestressad, hade egna problem (han såg bara uppgiven och inte ett dugg glad ut) MEN det är absolut ingen ursäkt för att bete sig så.
han är ju en vuxen människa, vad tänkte han på? förstår han inte hur han kommer förstöra sin dotters självkänsla? hur hon kommer överta bilden av sig själv som dålig, dum, klumpig? förstår han inte vilka sår och ärr han skapar, sår som kanske aldrig läker. förstår han inte vilka konsekvenser hans ord och attityd kommer att få i framtiden?
det är inte ok. MAN GÖR INTE SÅ.
och istället för att ryta ifrån, som jag kanske borde ha gjort, så skriver jag om det här. för att lyfta frågan, göra oss medvetna i ämnet. kanske vågar jag, eller du, säga ifrån nästa gång det händer. kanske kan vi tänka till om hur vi tänker behandla våra egna barn när vi får några. kanske kan ni som redan är föräldrar som läser detta tänka till en extra gång på att ge era barn mer beröm än vad ni ger dem bannor.
kanske kan vi alla försöka tänka på att höja varann istället för att sänka? tänka på hur vi ger negativ kritik. tänka på att vara snälla mot varandra, vara generösa med positiva ord.
vi går sönder av det där hårda. och vi vet faktiskt inte hur länge vi har varann.
 |
| 2014-01-18 |
kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar