jag vet faktiskt inte när jag senast vaknade upp en morgon utan träningsvärk i någon/några muskler i kroppen. göttans!
inne i ett bra flow nu, ääääälskar att träna. det måste prioriteras, få tid, för att jag ska må bra.
men. det var ju inte det jag hade tänkt skriva om, utan en helt annan grej. en till tanke/insikt från helgen, som glömdes bort i förra inlägget.
i lördags gjorde jag något, för mig, ytterst ovanligt. istället för att träna eller vara hemma innan eftermiddagsjobb så gick jag på stan. ni vet, bara sådär strosa runt utan något man egentligen måste köpa. ägnade mig åt det där som kallas shopping. hu!
hu, för att det är ju så lockande att köpa saker bara för att man får den där tillfälliga lyckokicken när man köpt något nytt och fint. något som man troligtvis egentligen inte behöver. det är därför jag så gärna håller mig ifrån det där.
och jag gick där på stan, hade köpt mig en tröja/blus för några hundralappar. jag går förbi en ung tjej som sitter på gatan och fryser. hon håller fram en mugg som hon vill att vi ska ge pengar i.
första instinkten (den som du säkert också får): ignorera, låtsas inte se, inte bry sig, skynda förbi.
men inte rösten: heey ia, du läser Bibeln nästan varje dag, med ord om hur man enligt Jesus ska behandla svaga och fattiga och nu när du får chansen att faktiskt göra något istället för att bara läsa så tänker du bara gå förbi.
nä det går ju inte!
så jag öppnar plånboken och där ligger en sedel av det större slaget och några små mynt. första instinkten: ge mynten till tjejen och behåll sedeln själv.
men: heeey, igen! här köper du en tröja, som du egentligen inte behöver, och tänker bara ge några kronor till denna tjej som fryser och har det så mycket sämre ställt än du har. nä, det går faktiskt inte för sig.
kommer min ekonomi lida av att jag slänger i en hundralapp i henne burk? nä, knappast. alltså var det det enda rätta beslutet att ta.
MEN. det som slår mig allra mest: det är så tomt i hennes burk. några små enstaka kronor bara. varför? varför ger vi henne inte mer?
jag tänker att ALLA människor som strosar runt på stan en lördag har råd, har överflöd, annars skulle man ju aldrig sätta sin fot bland alla affärerna. och jag undrar hur mycket pengar som spenderas under de där knappa timmarna jag är där, hur många tröjor som köps, hur mycket överkonsumtion vi ägnar oss åt, hur många tusenlappar vi spenderar på onödiga grejer. jättemånga säkerligen.
och tjejen får nästan ingenting.
hur kan det få vara så? hur kan vi vara så hårda? varför är vi så hårda? varför delar vi inte med oss till dem som verkligen behöver? varför handlar vi saker som vi inte behöver? varför kan vi inte se oss själva i tiggarens situation?
jag kan inte rädda världen. inte du heller. men vi kan iallafall se till att sprida det goda och stå emot det onda.
(ps. om ni inte vill ge pengar för att ni tror att tiggaren ska använda det till fel grejer, läs ett argument emot det HÄR.)
kärlek! /ia
inne i ett bra flow nu, ääääälskar att träna. det måste prioriteras, få tid, för att jag ska må bra.
men. det var ju inte det jag hade tänkt skriva om, utan en helt annan grej. en till tanke/insikt från helgen, som glömdes bort i förra inlägget.
i lördags gjorde jag något, för mig, ytterst ovanligt. istället för att träna eller vara hemma innan eftermiddagsjobb så gick jag på stan. ni vet, bara sådär strosa runt utan något man egentligen måste köpa. ägnade mig åt det där som kallas shopping. hu!
hu, för att det är ju så lockande att köpa saker bara för att man får den där tillfälliga lyckokicken när man köpt något nytt och fint. något som man troligtvis egentligen inte behöver. det är därför jag så gärna håller mig ifrån det där.
och jag gick där på stan, hade köpt mig en tröja/blus för några hundralappar. jag går förbi en ung tjej som sitter på gatan och fryser. hon håller fram en mugg som hon vill att vi ska ge pengar i.
första instinkten (den som du säkert också får): ignorera, låtsas inte se, inte bry sig, skynda förbi.
men inte rösten: heey ia, du läser Bibeln nästan varje dag, med ord om hur man enligt Jesus ska behandla svaga och fattiga och nu när du får chansen att faktiskt göra något istället för att bara läsa så tänker du bara gå förbi.
nä det går ju inte!
så jag öppnar plånboken och där ligger en sedel av det större slaget och några små mynt. första instinkten: ge mynten till tjejen och behåll sedeln själv.
men: heeey, igen! här köper du en tröja, som du egentligen inte behöver, och tänker bara ge några kronor till denna tjej som fryser och har det så mycket sämre ställt än du har. nä, det går faktiskt inte för sig.
kommer min ekonomi lida av att jag slänger i en hundralapp i henne burk? nä, knappast. alltså var det det enda rätta beslutet att ta.
MEN. det som slår mig allra mest: det är så tomt i hennes burk. några små enstaka kronor bara. varför? varför ger vi henne inte mer?
jag tänker att ALLA människor som strosar runt på stan en lördag har råd, har överflöd, annars skulle man ju aldrig sätta sin fot bland alla affärerna. och jag undrar hur mycket pengar som spenderas under de där knappa timmarna jag är där, hur många tröjor som köps, hur mycket överkonsumtion vi ägnar oss åt, hur många tusenlappar vi spenderar på onödiga grejer. jättemånga säkerligen.
och tjejen får nästan ingenting.
hur kan det få vara så? hur kan vi vara så hårda? varför är vi så hårda? varför delar vi inte med oss till dem som verkligen behöver? varför handlar vi saker som vi inte behöver? varför kan vi inte se oss själva i tiggarens situation?
jag kan inte rädda världen. inte du heller. men vi kan iallafall se till att sprida det goda och stå emot det onda.
(ps. om ni inte vill ge pengar för att ni tror att tiggaren ska använda det till fel grejer, läs ett argument emot det HÄR.)
 |
| att få vara hemma och mysa. noggrant välja rätt färg på kaffekoppen för just denna dagen. tid för långfrukost. LOOOVE IT! |
kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar