Igår köpte jag vandringsdojor och betalade resten av Indien/Nepal-resan. Himalaya here I come! <3 nbsp="">
Jag kan ge ett middagstips också: i tisdags provlagade något jag varit sugen på ett tag, och Micke fick vara försökskanin. Lax med ädelost och till det rotfrukter, (rödbetor det viktigaste!) med fetaost. Blev asgott faktiskt och jag är stolt och glad att jag vågar och vill laga mat och äta mat.
Men... ibland återkommer den ju. Tjock-ångesten, obehaget, panikkänslan. Den var där igår och jag kände för att göra något destruktivt mot mig själv. Men, jag gjorde det inte.
Köpte skor, bloggade, tränade och var med Mikael istället.. Man får inte låta den ta utrymme utan sysselsätta sig med annat, som man mår bra av.
Fast jag undrar, vad är det rätta att göra emot det? Att försöka förändra hjärnan och tankarna så att jag inte tänker såhär?
Eller förändra kroppen så jag kan trivas bättre i den? Eller en kombination av båda? Tänk, ibland är det så enkelt. Och ibland så svårt. Talk to me baby.
Nu sitter jag på ett tåg mot Olivia och Jönköping. Känns fint.
Alltid roligt att ut och åka och ska bli nice med ett återseende av en av de finaste vännerna jag har, var ju nästan 1,5 år sen sist.
Tycker om att åka tåg, läsa (om det går att undvika illamående) lyssna på podcast och sommarprat. Jag vill också bli en sån, en berättare. Någon som berättar människors historier som annars hade fortsatt vara i skymundan.
Till slut, i detta inlägg av blandad karaktär så vill jag säga något om min tro, min kristna tro:
jag märker att religion blir allt mindre viktigt i mitt liv. Däremot blir personen Jesus allt mer central och livsnödvändig för mig.
Min relation till honom, och hur det i sin tur präglar relationen till andra människor och denna jord är det som känns centralt och betydelsefullt. Jag glädjer mig varje gång jag klarar av att göra en osjälvisk handling.
Jag tror, helt klart, det är steg i rätt riktning.
Friheten i Kristus ökar, fångenskap i prestation minskar.
Kärlek! /ia
Jag kan ge ett middagstips också: i tisdags provlagade något jag varit sugen på ett tag, och Micke fick vara försökskanin. Lax med ädelost och till det rotfrukter, (rödbetor det viktigaste!) med fetaost. Blev asgott faktiskt och jag är stolt och glad att jag vågar och vill laga mat och äta mat.
Men... ibland återkommer den ju. Tjock-ångesten, obehaget, panikkänslan. Den var där igår och jag kände för att göra något destruktivt mot mig själv. Men, jag gjorde det inte.
Köpte skor, bloggade, tränade och var med Mikael istället.. Man får inte låta den ta utrymme utan sysselsätta sig med annat, som man mår bra av.
Fast jag undrar, vad är det rätta att göra emot det? Att försöka förändra hjärnan och tankarna så att jag inte tänker såhär?
Eller förändra kroppen så jag kan trivas bättre i den? Eller en kombination av båda? Tänk, ibland är det så enkelt. Och ibland så svårt. Talk to me baby.
Nu sitter jag på ett tåg mot Olivia och Jönköping. Känns fint.
Alltid roligt att ut och åka och ska bli nice med ett återseende av en av de finaste vännerna jag har, var ju nästan 1,5 år sen sist.
Tycker om att åka tåg, läsa (om det går att undvika illamående) lyssna på podcast och sommarprat. Jag vill också bli en sån, en berättare. Någon som berättar människors historier som annars hade fortsatt vara i skymundan.
Till slut, i detta inlägg av blandad karaktär så vill jag säga något om min tro, min kristna tro:
jag märker att religion blir allt mindre viktigt i mitt liv. Däremot blir personen Jesus allt mer central och livsnödvändig för mig.
Min relation till honom, och hur det i sin tur präglar relationen till andra människor och denna jord är det som känns centralt och betydelsefullt. Jag glädjer mig varje gång jag klarar av att göra en osjälvisk handling.
Jag tror, helt klart, det är steg i rätt riktning.
Friheten i Kristus ökar, fångenskap i prestation minskar.
Kärlek! /ia
1 kommentar:
Älskar det sista du skriver om att prestationen minskar. Då går det åt rätt håll och visst är det en härlig känsla när man ibland upplever det!
Skicka en kommentar