Sverige är ett fantastiskt land med den välfärd vi har. vi kan, ofta och i jämförelse, vara nöjda och stolta över vårat samhälle. jag kan (även om den såklart har brister) känna mig väldigt stolt över den svenska sjukvården.
att den är till för alla, oavsett om du är rik eller fattig. att den inte beror på om du betalt dyra försäkringar eller ej. att alla har tillgång till den. att vi alla delar på kostnaden genom att vi betalar skatt.
jag är oftast, nä alltid, glad att kunna vara en del av att erbjuda denna vård. jag är glad över att få vara med och betala skatt som finansierar detta. jag försöker alltid bemöta alla patienter med respekt, oavsett vad de råkat ut för.
MEN
ibland...
.... när jag tänker efter. och inser, hur otroligt mycket skador rökning orsakar och vad det måste kosta, så blir jag lite... förbannad? ledsen?
...över att så många människor utsätter sig för risken. på att inte bolagen som skor sig på människors olycka får betala mer. på att man inte bara kan förbjuda och sluta tillverka och sälja den där skiten.
till människor som röker har jag ibland lust att säga: följ med till mitt jobb och kolla in när folk dör och plågas i sin cancer. hur ledsna de blir, de människor som får det beskedet.
hur förstörda de blir, de som måste strålbehandlas och opereras.
jag har lust att fråga: är det värt det? om du visste, såg. är den där giftpinnen i munnen värt ett liv där du inte kan äta utan måste sondmatas, där du inte kan sova på grund av smärtan, inte kan prata för att du måste ha en kanyl i halsen. inte kan andas för att du förstört dig själv.
jag skulle vilja säga: vet du hur en tumör ser ut när den spridit sig så mycket att den tränger ut genom huden. vet du hur en människa som vittrar sönder ser ut? vet du hur det luktar när tumörerna sprider sig så? luktar död.
och
när jag tänker på alla de resurser och pengar som måste gå åt för dessa operationer, alla läkarbesök, utredningar, inläggningar, material...
... så kan jag inte låta bli att undra hur mycket pengar som hade kunnat gått till andra saker. skolor, mindre dagisgrupper, bättre äldrevård osv osv.
som sagt, jag försöker bemöta alla patienter med samma respekt och strunta i vad som orsakat deras sjukdom. men det kan göra mig både ledsen och arg att det ibland är så oerhört självförvållat.
de får betala med sitt lidande.
vi får alla betala med samhällets gemensamma resurser.
what to do?
kärlek! /ia
att den är till för alla, oavsett om du är rik eller fattig. att den inte beror på om du betalt dyra försäkringar eller ej. att alla har tillgång till den. att vi alla delar på kostnaden genom att vi betalar skatt.
jag är oftast, nä alltid, glad att kunna vara en del av att erbjuda denna vård. jag är glad över att få vara med och betala skatt som finansierar detta. jag försöker alltid bemöta alla patienter med respekt, oavsett vad de råkat ut för.
MEN
ibland...
.... när jag tänker efter. och inser, hur otroligt mycket skador rökning orsakar och vad det måste kosta, så blir jag lite... förbannad? ledsen?
...över att så många människor utsätter sig för risken. på att inte bolagen som skor sig på människors olycka får betala mer. på att man inte bara kan förbjuda och sluta tillverka och sälja den där skiten.
till människor som röker har jag ibland lust att säga: följ med till mitt jobb och kolla in när folk dör och plågas i sin cancer. hur ledsna de blir, de människor som får det beskedet.
hur förstörda de blir, de som måste strålbehandlas och opereras.
jag har lust att fråga: är det värt det? om du visste, såg. är den där giftpinnen i munnen värt ett liv där du inte kan äta utan måste sondmatas, där du inte kan sova på grund av smärtan, inte kan prata för att du måste ha en kanyl i halsen. inte kan andas för att du förstört dig själv.
jag skulle vilja säga: vet du hur en tumör ser ut när den spridit sig så mycket att den tränger ut genom huden. vet du hur en människa som vittrar sönder ser ut? vet du hur det luktar när tumörerna sprider sig så? luktar död.
och
när jag tänker på alla de resurser och pengar som måste gå åt för dessa operationer, alla läkarbesök, utredningar, inläggningar, material...
... så kan jag inte låta bli att undra hur mycket pengar som hade kunnat gått till andra saker. skolor, mindre dagisgrupper, bättre äldrevård osv osv.
som sagt, jag försöker bemöta alla patienter med samma respekt och strunta i vad som orsakat deras sjukdom. men det kan göra mig både ledsen och arg att det ibland är så oerhört självförvållat.
de får betala med sitt lidande.
vi får alla betala med samhällets gemensamma resurser.
what to do?
kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar