don't judge

ett tankesätt jag försöker använda mig av så gott jag kan, och som jag önskar jag hade förstått för längesedan:

det är så lätt att döma andra människor. att se deras, enligt oss själva 'dåliga' sidor. (när de kanske mest bara är annorlunda än oss själva?)
jag tror också att det är väldigt lätt hänt för oss kristna att döma och se ner på människor som har en annan livsstil som är långt ifrån vår egen.

vilka har inte tänkt. 'men åh vad fult/omoget det låter när den använder så mycket svordomar/könsord' eller 'hur kan människor dricka så mycket/ofta och finna glädje i det, vad ytliga och dumma de blir när de dricker'  'hur kan hon ligga runt med så många olika' osv osv.

vi dömer (även om vi inte medvetet vill göra det) dem som dricker mycket, de som har kortvariga, ytliga sexuella relationer, de som bara går in för att tjäna pengar / ha hög materiell standard, de som har ett ovårdat språk osv osv.

MEN
om det hade varit du...? om du hade varit uppväxt i precis dessa människors förhållanden, uppfostrad till att det är så livet går till, om du hade umgåtts med de de umgås med, matat dig med de saker de matar sig med, hade du varit annorlunda än dessa människor..? hade du varit så himla "god", 'helig' och väluppfostrad? 


jag tror många av oss kristna också har levt med pressen att vi borde försöka göra alla andra människor till Guds-troende, utan att tänka på varför man vill det.
och då hamnar man (jag) ju så lätt i det där prestations-diket. det blir en press, ett krav, ett måste. något man måste göra för att vinna Guds gillande.
så egentligen blir det ju till en egoistisk handling, jag känner att jag borde berätta om Gud för att jag ska hamna 'högre i rang' och jag ska må bättre.
inte i första hand för att erbjuda dessa människor som jag berättar om Gud för, något gott.

jag försöker, och är på väg, till ett annat synsätt.

när jag tänker efter, varför vill jag berätta om Gud?
-jo, för att jag skulle önska att fler människor skulle lära känna hans kärlek. helt enkelt.

känna hur det känns när man inte bara har sin källa till glädje och framgång i mänskliga/världsliga grejer. att man inte behöver vara beroende av pengar, framgång och berömmelse för att må bra. att man kan släppa prestationen. jag vill att människor ska känna den friden, harmonin och kärleken när man vet att man är skapad med ett syfte, en mening med sitt liv och att den som skapat en också älskar en och har gett en massa fantastiska gåvor och talanger att använda. att man inte behöver vara rädd, varken för detta livet eller för döden.
Friheten.

nu försöker jag se på en människa såhär istället: vad har denna människa för bra egenskaper? 
kanske att det jag tycker är dumdristighet genom Guds ögon istället kan ses som stort mod. 
kanske den som jag ser på som ytlig och flamsig genom Guds ögon kan ses som en glädjespridare och rolig vän.

bara för att människor inte är som mig behöver det ju knappast betyda att det är något fel på dem? nä, usch, tänk vad världen vore outvecklad, ensidig och tråkig om alla vore likadana. 


det är en utmaning att försöka umgås, och älska, människor som inte är precis som oss själva, som inte har samma livsstil.

men det blir ju bra mycket roligare att utmana sig att se positiva egenskaper hos människor man möter, än att se deras 'dåliga' sidor. att faktiskt försöka tänka: hur skulle Gud kunna använda denna människan med dennes erfarenheter och egenskaper istället för att döma dem.
Gud har ju skapat oss alla, så såklart han har en mening med alla.

och det blir ju dessutom ett mycket positivare och spännande liv att försöka leta guldkorn hos alla människor, än att leta efter deras brister och fel.

hög tid för ännu mer skärpning och positivt tänkande hos mig!

kärlek! /ia