ni som känner mig vet att jag de senaste åren övergått till att bli en höst- och vinterälskare.
att jag inte varit ett sådant där stort, stort sommarfan som många är.
tills nu...
jag trodde jag skulle tycka det var mysigt och skönt när höstluften börjar komma.
men...nä.
det känns lite sorgligt. som att det tar slut för fort, även om sommaren varit underbar. som att man inte ännu fått nog av sol, värme och ljusa sommarkvällar.
vad hände, vad var det som ändrade min sommarinställning?
det kan stavas kärlek. det kan stavas Mikael. det kan stavas läkt relation med mig själv, med mat, med familj, med Gud.
för anledningen till att jag inte gillade sommaren var ju att det kändes som att den var till för alla andra, de som hade någon, eller de som hade tusen tajta kompisar att jämt hitta på något med. eller de som har en fet, stor familj med sommarstuga och släktträffar.
jag kände mig ofta ensam på sommaren.
det där obarmhärtiga ljuset som liksom aldrig vill ge sig, som gör att man bara inte kan sitta inne, ensam, en vacker sommarkväll, utan att må dåligt. över hur misslyckad man antagligen måste vara eftersom man inte ägnade kvällen åt att vara ute, grillande, omgiven av vänner.
men...
i sommar var jag en av de där. de där andra. jag var en av dem som hade någon att dela sommarkvällarna med (ok - har ju jobbat 100% hela sommaren, så så mycket tid har det inte varit till övers). jag har varit en av de där som hittar på roliga grejer med vänner, pojkvän och familj, som grillat på helgerna, som kvällsbadat, som åkt bort och iväg när det funnits möjlighet till det.
och då, plötlsligt, kan jag förstå varför människor, vi svenskar, älskar sommaren.
har man någon att dela sommaren med, är den fantastisk.
men jag vill heller inte glömma. glömma er, de ensamma. glömma, hur det var. jag känner för er, med er.
det kommer snart vara er tur, precis som det blev min tur, att ta klivet över, in i ljuset.
så just nu känns det mest lite sorgligt när det blåser kallt.
men. jag vet ju. jag kommer älska den dagen snön kommer, när man får tända ljus i mörka hus och stugor, när man får andventspynta, traska i fint färgade lövhögar, plocka fram brädan.... åh, det kommer bli underbart!
och ännu mycket mer underbart så länge du är vid min sida.
att jag inte varit ett sådant där stort, stort sommarfan som många är.
tills nu...
jag trodde jag skulle tycka det var mysigt och skönt när höstluften börjar komma.
men...nä.
det känns lite sorgligt. som att det tar slut för fort, även om sommaren varit underbar. som att man inte ännu fått nog av sol, värme och ljusa sommarkvällar.
vad hände, vad var det som ändrade min sommarinställning?
det kan stavas kärlek. det kan stavas Mikael. det kan stavas läkt relation med mig själv, med mat, med familj, med Gud.
för anledningen till att jag inte gillade sommaren var ju att det kändes som att den var till för alla andra, de som hade någon, eller de som hade tusen tajta kompisar att jämt hitta på något med. eller de som har en fet, stor familj med sommarstuga och släktträffar.
jag kände mig ofta ensam på sommaren.
det där obarmhärtiga ljuset som liksom aldrig vill ge sig, som gör att man bara inte kan sitta inne, ensam, en vacker sommarkväll, utan att må dåligt. över hur misslyckad man antagligen måste vara eftersom man inte ägnade kvällen åt att vara ute, grillande, omgiven av vänner.
men...
i sommar var jag en av de där. de där andra. jag var en av dem som hade någon att dela sommarkvällarna med (ok - har ju jobbat 100% hela sommaren, så så mycket tid har det inte varit till övers). jag har varit en av de där som hittar på roliga grejer med vänner, pojkvän och familj, som grillat på helgerna, som kvällsbadat, som åkt bort och iväg när det funnits möjlighet till det.
och då, plötlsligt, kan jag förstå varför människor, vi svenskar, älskar sommaren.
har man någon att dela sommaren med, är den fantastisk.
men jag vill heller inte glömma. glömma er, de ensamma. glömma, hur det var. jag känner för er, med er.
det kommer snart vara er tur, precis som det blev min tur, att ta klivet över, in i ljuset.
så just nu känns det mest lite sorgligt när det blåser kallt.
men. jag vet ju. jag kommer älska den dagen snön kommer, när man får tända ljus i mörka hus och stugor, när man får andventspynta, traska i fint färgade lövhögar, plocka fram brädan.... åh, det kommer bli underbart!
och ännu mycket mer underbart så länge du är vid min sida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar