so give me hope in the darkness that I will see the light

om dagens 24-åriga ia hade kunnat säga något till mig själv som den jag var för tio, fem, ett år sedan....
... så hade det varit ganska mycket. en del livserfarenheter att dela med sig av.

men framförallt hade jag velat sagt det här: det vänder. det blir bättre. du blir FRI. tillslut. du kommer snart vara livsglad igen. du kommer få känna hur det känns att vara genomlycklig och nöjd. ha frid i själen och hjärtat.

jag hade velat sagt att det kommer en dag du vet att du inte behöver prestera eller vara alla till lags för att räcka till och duga.

jag hade velat säga att man med tiden lär sig vad äkta vänskap är. att man efter några år lär sig vilka relationer man vill lägga tiden och energin på, vårda. att vänskap är något stort som sträcker sig över åldersgränser och mer handlar om livssyn och att det ska 'klicka'.
jag skulle berätta att de vänner man kan vara trygg och absolut sig själv med, att de är de som är de äkta vännerna. det är de som räknas och är viktiga. inte vad folk i allmänhet tycker och tänker om dig.
att några få, riktiga vänner, är mera värt än guld.

jag hade velat säga att relationen till en enda människa aldrig ska/får/bör vara så viktig att den påverkar hela ditt liv negativt. att du så smånigom kommer att orka bryta dig loss. att man kan bli fri att tänka: om jag inte räcker till för den enda människan så har jag ändå så många personer runt omkring mig som ger mig positiv energi istället för tryck över bröstet.
välj att vara med dem, de du mår bra av.
en enda människa kan inte få förminska dig, oavsett hur stark relationen till den människan är.

jag hade velat säga att det är viktigare att må bra, på insidan, och att ha livsenergi, än att ha en fin yta. jag hade velat säga att det kommer att komma en dag när du kan känna dig duglig och okej utan smink, plattat hår, och smalaste kroppen. 
att det inte är värt att plåga sig själv, förlora sig själv, för att man tror att man skulle vara lyckligare med tio kilo mindre. 
jag skulle berätta att tiden i ditt liv när du var som lyckligast var också då du vägde lite mera, och orkade leva.

jag skulle berätta för dig, lill-ia, att relationen, symbiosen, till sina föräldrar är något man växer ifrån, måste växa ifrån och bryta sig loss från. och trots att den skilsmässan kan göra ont och vara jobbig så måste den ske för att man ska bli sin egen. det är värt det.
och sen kan man lappa och laga relationerna till att hamna på en vuxennivå.
men först måste man bli fri. och man måste lära sig att ha gränser in till hjärtat. att vem som helst inte får ta sig in.

jag skulle berätta att din relation till Gud skulle förvandlas. ganska helt och totalt. från prestationen, görandet, att vara en duktig flicka, att aldrig göra fel...
... till att bli en levande relation till Jesus. livsviktig.
ibland krampaktig: jag drunknar och du måste rädda mig.
ibland den absolut största tacksamheten och livsbubblet man kan tänka sig.
ibland ilska, tvivel och funderingar. 

att tron handlar om samspelet Gud, världen, mig själv och andra människor. att man inte ska klara allt själv utan det finns en ande, hjälparen, som vill ge dig kraft och visa dig vägen.

Jesus.
en svår relation. men en levande relation.
på riktigt. allt eller inget, på liv och död.
fantastisk. 
men inte byggd på vad andra människor säger till dig att du ska tro på. hur du ska tro, vad du ska göra.

nä, jag skulle berätta att den tro som bär kommer du hitta i Bibeln, genom att be och ha gemenskap med andra kristna. inte genom att gå runt med ett ständigt dåligt samvete för att du tror att du inte räcker till och att Gud på något sätt sitter och letar efter felen i ditt liv.


jag skulle berätta för henne, lilltjejen, hur fint vardagslivet kan bli.
hur mycket roligare det är att jobba, och göra något meningsfullt, än att plugga och gå i skolan.
jag skulle berätta att det kommer en dag när du kan släppa den där ständiga stressen och pressen: plugget, för lite tid, träningen, pengarna. 

hur kul det var att upptäcka andra sporter än fotbollen. hur roligt, skönt och bra det var att flytta hemifrån och få rå om sig själv och bo i stan.
jag skulle berätta att du kommer att möta någon och få uppleva något stort, när det känns på riktigt. när det känns bra och man bara vill stanna tiden.

men eftersom jag inte kan säga det till lill-ia, så säger jag det till er:
ifall det är nån, tonårstjej eller annan, som är i något av det där just nu.

ja åh, vad jag skulle vilja viska ömt i ditt öra, du som har det svart just nu: Ge inte upp! det vänder och blir bättre.

jag lovar.



kärlek! /ia.