Leave the clouded mind and the heavy heart

en ny (men bra, tror jag) tanke/insikt som ploppat upp i tänkar-huvudet de senaste dagarna:

den här världen blöder för mycket, mår för dåligt, för att jag ska gå runt och navelskåda mig själv och må dåligt jag med.

världen har inte råd med det. 
jag har inte tid med det.

jag tror vi behöver fler människor som orkar lyfta blicken och se andra. orkar vara glada. orkar hjälpa. orkar kämpa och orkar säga ifrån.
jag vill inte vara en människa som bara tänker/funderar/stänger in mig, mår dåligt, isolerar mig, tro att jag inte kan nått osv.

jag kanske inte alltid är glad till 100%, men jag tänker att det är bättre att försöka att sprida och dela med sig av den glädje man bär på, om det så är 10 eller 90 %, än att tro att man måste må 100%bra för att kunna hjälpa andra.

jag tror inte att jag har helt 'rätt' tro. jag vet att jag gör fel. roffar åt mig. blundar för människor och orättvisor. vill bestämma och vara Gud över mitt eget liv lite allt för ofta. kan vara feg och bekväm.
förlåt för det.
MEN jag tänker att det är bättre att 'gå ut i världen' med den tro jag har. ibland liten och skör. ibland stark nog att flytta berg. 
om man skulle vänta tills man är 'färdig' kommer man få vänta hela sitt liv. 
rätt ofta kan jag få nån släng av lätt panik över jag inte är tillräckligt 'bra'. inte tillräckligt kristen. att jag lever för världsligt. men jag tror att den paniken i sig gör mycket mer skada än sättet jag lever. för jag vet att ett bra sätt för guds motståndare att få mig handlingsförlamad är att placera den där otillräcklighets-ångesten i hjärtat på mig.

jag har inte den perfekta kroppen, är inte så vältränad som jag skulle önska. MEN om jag skulle stänga in och isolera mig och och se ner på min kropp, hata den, ända tills jag var helnöjd, ja då skulle jag få hålla på en livstid.
nä, istället vill jag använda den. glädjas med den. vara glad och tacksam för att jag kan gå, springa, hoppa. göra sånt som är så sjukt kul: träna, åka skidor, bräda osv osv.
min kropp kan ta hand om patienter. min hand kan stryka en ensam människa över ryggen. mina fötter och ben kan ta mig var jag vill. mina ögon kan se. mina läppar kan kyssa.
jag vill inte vänta på att den ska bli perfekt.
jag vill välsigna min omvärld men min kropp. NU.

jag tror den här världen blöder för mycket, att det är för många människor som behöver Gud för att jag skulle ha tid att stänga in mig i kyrkan 24/7. det finns alldeles för många människor utanför kyrkan som kan behöva höra lite om Guds-kärleken för att jag med gott samvete skulle kunna vara inne i 'kretsen' måndag-söndag. kyrkan och gemenskapen behövs för att fylla på förråden, men sen är det dags att gå ut därifrån igen och dela med sig. 

så sammanfattat: jag försöker sluta att granska och skåda mig själv så mycket, döma mig, och vill istället låta Jesus fylla upp mitt inre (och döma mig den dagen det är dags) och istället ägna min energi åt att försöka vara en god medmänniska.
Älska Gud och älska människor. inte panika och döma.

kärlek! /ia