du vill ut och dansa, jag vill sjunga fram en bön, som går rakt igenom himlen, och rakt igenom dig

nu tänkte jag skriva lite om jobbet och framtid och 'karriär' och lite tankar jag tänkt om sånt de senaste veckorna/dagarna.

häng på! :

jag upptäckte en tråkig känsla häromveckan. att jobbet kändes precis som ett..... jobb.
nått man gör, måste göra, för att få sin lön för att kunna få pengar till att överleva, leva och göra de där sakerna man vill göra. men jag fick den där känslan som jag inte vill ha av ett jobb: man går dit och betar av sina timmar för att man måste, man vill att det ska gå snabbt så man får gå hem, och man känner ingen lust och inspiration.

jag brukar ju inte känna så. det roliga med mitt jobb och min arbetsplats är ju att jag brukar tycka det är SÅ kul, inspirerande, lärorikt, häftiga människomöten, världens bästa arbetskamrater, utvecklande, meningsfullt osv.
och jag blev rädd att jag hade tappat den känslan. den viktiga känslan.
började tänka: är det det här jag ska hålla på med? är det det här jag VILL hålla på med? (det kanske inte var sjuksköterskeyrket i sig, utan mer den plats jag befinner mig på just nu. jag blev rädd att tappa känslan av meningsfullhet och inspiration.)

MEN. 
jag tror det mest var en liten personlig dipp. trötthet. att det hänt så mycket kul utanför jobbet som man vill ha tid att lägga sin energi på (typ flytta och komma i ordning med lyan ). samtidigt VET jag ju också att det inte är öronsjukdomar jag vill pyssla med hela livet. även om jag trivs hur bra som helst. just nu. och ska göra mitt allra bästa att göra varje dag meningsfull och vara en så bra sjuksköterska och kollega som jag kan vara. 

det vände också denna vecka eftersom jag har fått pyssla med så roliga grejer: dels en väldigt bra och lärorik utbildning (i akutsjukvård typ - välbehövligt för min del, nu behöver jag kanske inte vara skräckslagen längre, heh)

och sen: BARNEN. 
dessa fantastiska barn som förgyller mina dagar. (förstår inte vad jag skriver om här - har ju inbillat mig att jag inte gillar barn men det stämmer nog inte har jag insett.... haha)

har varit på dagkirurgin. och jobbat ihop med några av mina favoritkollegor. OCH träffat och tagit hand om dessa underbara godingar till ungar alltså.
serverat lite pannkaka. nån glass här och där. skjutsa ungarna till op, försöka lugna lite.
sticka världens gulligaste mörka-bruna-ögon-tjejen i armen. sex år. sååå duktig! rädd, men sa inte ett knyst, bara lät mig sätta nålen (och I did it on first try - min yngsta unge hittills tror jag, lite stolt :) )

och frågvisa femåringar. som frågar om ALLT man gör. varför? rätt charmigt.
och blonda-pojken med blå, lite rädda, efter-operation ledsna ögon. cutest ever! 

blyga gråtande 3-åringar.
downs-syndrom-barn som pussar på en så fort de ser en.

alltså åhh jag smälter. 

jag tror nog att jag, icke-barn-älskaren, får börja omvärdera det där lite om att man inte skulle vilja ha några egna. om hundra år när jag mognat till lite vill man nog det ändå. (att jag fysiskt inte kommer kunna föda några barn om hundra år - jooorå ;)  )

och så jag får väl fråga min chef om jag alltid kan få jobba på dagkirurgin med kidsen, haha.


detta är dock konstigt.
för det sista (förutom op och anestesi) jag skulle vilja vidareutbilda mig till är nog barnsjuksköterska. för jag tänker att jag inte passar ihop med barn. vet inte hur man hanterar dem.
och jag har tänkt att jag kanske skulle vilja jobba med onkologipatienter (cancer) och ändå är det när jag slipper i från det tunga avdelningsjobbet med cacerpatienterna och får de 'lätta' patienterna som jag tycker det är roligast.
eller nä, blandningen är roligast.

men börjar verkligen tänka till på vad jag VILL egentligen. onkologi? psyk/missbruk? ungdomar? sjukhuspräst/diakon? distriktssköterska? ätstörningstjejer? kvinnoklinik? ungdomsmottagning? vårdcentral?

har på riktigt faktiskt seriöst börjat tänka tanken att jag skulle kunna tänka mig att vidareutbilda mig såsmånigom, om inte alltför länge kanske. jag som varit så nöjd med att jobba och sagt att jag aldrig ska plugga igen. men om det är något man verkligen vill så skulle man ju va motiverad till det.

svammel svammel.

just nu är jag precis supernöjd med att vara där jag är. både i 'karriären' och det privata. På Elsborg med katterna. himla fint att få ha det så alltså.
tacksamhet. 

så: barn och vidareutbildningar - yes, om hundra år :)

först måste jag ju åka till Indien och Afrika och Israel och Italien och Afghanistan/Iran/Irak (Mellanöstern) och Pakistan och Filippinerna och Sri Lanka och Chile och Alaska och New York och Paris och Rom.
typ.

från St:Petersburg - Helsingforsresan, -11

kärlek! /ia