You’re on your way, aren’t you babe?

-

Två tecken på att jag blivit en stadsbo (är ju trots allt snart två år sen jag lämnade lugna, lilla, lilla, trygga Baggbo):

- jag har börjat låsa dörren. Ja alltså när jag är inne i lägenheten. Först började det med att jag låste på natten, det har jag inte gjort förut. Men det är ju rätt vettigt kanske. Men det jag inte riktigt gillar med mittt nya stads-beteende är att jag har börjat låsa dörren på dagarna när jag är hemma. Direkt när jag kommer innanför dörren. Smack - låst. Och det är ju bara fjant från min sida. Man vill ju lita så pass mycket på människor att man inte behöver gå och ha låst hela tiden. Alltså: jag har blivit tråkig, cynisk och fjantig!

- jag tycker om (i lagom mån förståss) att bli väckt av ljud utanför fönstret på natten. Sover ju alltid med fönstret lite öppet nu under sommarhalvåret och det är ju bra mysigt att ibland vakna av att nån pratar utanför, nån kör bil för fort eller nån hund skäller för högt. Bor man på landet är det ju alltid alldeles tyst utanför fönstret. Att höra ljud gör att jag känner att jag finns i något, i en omgivning som inte är helt död.

Men att bli väck av fest utanför i korriodren är en helt annan sak. Det gillas inte! Förra torsdagen (torsdag - hallå vilka festar på en torsdag liksom???- )hade min fest-granne nått partaj och som om inte det vore nog var det nån idiot som hade spillt cider precis utanför min dörr. Så varje gång jag går ut glömmer jag bort fläcken och klistrar nästan fast där. Spill cider utanför era egna dörrar tack! Plus att det ser ju ut som det är jag som är en sådan "sull-gukku" - haha, bjursmål i högsta grad!

Det här blev lite flummigt och konstigt. Men poängen: Jag älskar staden och vill vara stadsbo i hela mitt liv. Säger jag nu och kanske hinner ändra mig... Men jag tror inte det.

puss
/ia.